Nu är dom 438 sidorna av Gösta Berlings saga utlästa. Boken har varit lite svårsmält och jag tyckte att det tog ett bra att komma in i den, att den var lite svår att förstå berodde nog mycket på det ganska svåra språket som var i boken. Det var väldigt poetiskt men samtidigt berättande, hon hoppade mycket från olika händelser och personer, vilket jag tyckte, gjorde det svårt att hänga med ibland.
Trots detta tycker jag att det har varit spännande att läsa en bok av en nobelpristagare och man kan nu känna sig lite mer allmänbildad. Det behövdes att vi fick sitta i grupper och prata om boken en gång i veckan tror jag, för annars hade det nog varit svårt att förstå allt som hände, för det hände mycket. En ska som boken inte var är långtråkig, varje kapitel bjöd på en ny saga med nya karaktärer och händelser. Detta var såklart både positivt och negativt. Den negativa aspekten var som jag sa ovan att det var lite svårt att hänga med i svängarna.
Jag gillade de målande miljöbeskrivningarna och där märks det särskilt tydligt hur poetiska hon är. Man såg framför sig de värmländska skogarna, den långa sjön, de höga bergen och den rika slätten. Selma var verkligen duktig på att måla upp en bild. Men det var gånger som jag faktiskt tyckte att det blev lite mycket miljöbeskrivningar på rad, man ville veta vad som skulle hända med karaktären också var det två sidor om miljön istället.
Ett stycke jag kommer särskilt ihåg från boken var det när Marianne Sinclaire blev utslängd av sin pappa efter att hon kysst Gösta. Hur hon sedan lade sig i snön för att dö på sidan 88 i boken. Jag tror jag kommer ihåg det för jag tycker det är väldigt talade för hur hon är som person, någon som alltid får som hon vill och aldrig haft några som helst motgångar i livet. Så när hennes pappa stängde ut henne skulle hon bara helt enkelt lägga sig ner i snön och frysa ihjäl.
”Där på gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne.”
För att sammanfatta mina tankar vill jag nog säga att det är kul att ha läst boken, även om det var lite kämpigt att faktiska läsa den, man kom in mer i den mot slutet och de sista kapitlen var riktigt bra. Jag skulle aldrig ha valt att läsa den om jag hade fått välja vilken bok jag ville, men man måste vidga sin vyer lite. Allt som allt har jag haft en mestadels positiv upplevelse tillsammans med Gösta Berling.
// Johanna Olausson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar