Efter ytterligare en vecka med Gösta Berling har tempot ökat och bokens händelser utspelas i full fart. Det är ibland svårt att hänga med och förstå vilka alla karaktärerna är och deras förhållande till varandra.
Något vi har reagerat på är Marianne Sinclaires själviakttagelse som Selma skriver en hel del om.
Hon beskriver den som en man med isögon och långa, krokiga fingrar som plockar sönder vår varelse. Man kan förklara honom som djävulen och ängeln som sitter på axlarna hos figurer i tecknade filmer. Marianne lever sitt liv som en marionettdocka som styrs utav själviakttagelsen. Hon har alltså inga äkta känslor eller åsikter, utan är ett tomt skal.
Själviakttagelsen för oss är som en inre röst som ständigt reflekterar och analyserar sin personlighet utefter sitt handlande. I boken är det en väldigt tydlig gräns på vad som görs på grund av själviakttagelse och egen vilja. För oss är gränsen inte alls lika tydlig. Det är en hårfin skillnad på vad man gör när man lyssnar till hjärtat, huvudet eller magkänslan. Men vad är det som egentligen är själviakttagelse? Vilken av de tre nyss nämnda är det man lyssnar till?
Att lyssna till sitt hjärta definierar att känslorna säger vad som ska göras. Man går helt enkelt efter hur det känns i hjärtat. Magkänslan kan beskrivas som motsatsen till själviakttagelse, man känner efter vad som känns rätt och sedan kör man på det utan att reflektera eller analysera. Dock kan detta leda till stor själviakttagelse i efterhand, då man börjar fundera på konsekvenserna av sitt plötsliga handlande.
Hjärnan är den som vi tycker står för själviakttagelsen. Utefter vad man är för person och vilken personlighet man har, reflekterar man på olika sätt kring olika saker. Både innan, under tiden och efter en handling utspelas.
Efter att ha läst mer av denna bok märker vi att Selmas sätt att skriva kan vara överdrivet. Överdrivet fint men också överdrivet hemskt. Det är kanske därför inte så konstigt att även själviakttagelsen är överdriven och tydlig.
/Emilia, Sara, Ada, Emeric och Mirjam
fredag 28 oktober 2011
Den patetiska auktionen
Kan man auktionera bort sina känslor? Kan man sälja minnen och glömma bort en högt älskad dotter genom att göra sig av med allt som påminner om henne? Kommer du verkligen glömma din dotter om du bränner hennes lakan, kastar ut hennes barndomsleksaker och säljer hennes klänning? I huvudsak så handlar det nog mer om någon sorts demonstration. Hon ska inte få tro att hon har fått påverka honom, vilket egentligen är ganska ironiskt om man ser till hur desperat han har agerat.
Brukspatron Sinclair auktionerar i en dramatisk gest ut allt han äger för att hämnas på dottern Marianne efter att hon lämnat honom för att söka Gösta Berlings kärlek. Det är en stolthet från pappans sida som hindrar honom från att ta kontakt med dottern och egentligen få reda på vad som hänt, att den fagra Marianne har drabbats av smittkoppor som förstört hennes överklass-porslinshy.
Vi tycker att reaktionen är väldigt överdramatisk, att auktionera ut allt man har för att hämnas på sin dotter känns märkligt och vi ser inte hur det ska tillföra något i situationen. Är det verkligen så viktigt vem hans dotter blir kär i? Hade det varit bättre om hon förälskat sig i en tjock, ful, och kvinnoförnedrande mansgris? Finns det inget värre man kan förälska sig i än en försupen poet? Om han verkligen älskar sin dotter, är det inte viktigare att hon är lycklig? Inte nog med att man ska hitta någon man vill spendera resten av sitt liv i det folktomma Ekeby, man ska dessutom hitta någon som behagar sin far. När vi läser det här så kan vi inte låta bli att undra vem som ska gifta sig med vem egentligen.
Michaela, Pepsi, Rebecca, Catrine, Elin
Brukspatron Sinclair auktionerar i en dramatisk gest ut allt han äger för att hämnas på dottern Marianne efter att hon lämnat honom för att söka Gösta Berlings kärlek. Det är en stolthet från pappans sida som hindrar honom från att ta kontakt med dottern och egentligen få reda på vad som hänt, att den fagra Marianne har drabbats av smittkoppor som förstört hennes överklass-porslinshy.
Vi tycker att reaktionen är väldigt överdramatisk, att auktionera ut allt man har för att hämnas på sin dotter känns märkligt och vi ser inte hur det ska tillföra något i situationen. Är det verkligen så viktigt vem hans dotter blir kär i? Hade det varit bättre om hon förälskat sig i en tjock, ful, och kvinnoförnedrande mansgris? Finns det inget värre man kan förälska sig i än en försupen poet? Om han verkligen älskar sin dotter, är det inte viktigare att hon är lycklig? Inte nog med att man ska hitta någon man vill spendera resten av sitt liv i det folktomma Ekeby, man ska dessutom hitta någon som behagar sin far. När vi läser det här så kan vi inte låta bli att undra vem som ska gifta sig med vem egentligen.
Michaela, Pepsi, Rebecca, Catrine, Elin
Kärlek
I bokcirkeln diskuterades detta citat kärleken lever av kärlek och inte av tjänster och valgärningar. Vi uppfattade det som att de tyckte att man behöver ha bevis för kärleken. De höll alltså inte med Gösta i hans citat. De verkade tycka att det är gärningar och tjänster som avgör om det är kärlek.
Vi däremot tycker att kärleken lever av just kärlek. Om man är kär så älskar man personen för vem den är, inte för vad den gör. Kärlek leder till att man gör välgärningar, älskar man någon gör man såklart saker för att den andra ska må bra. Själva förhållandet kanske inte överlever utan olika handlingar, men bara för att föhållandet tar slut betyder det ju inte att kärleken gör det.
När Gösta säger detta citatet tror han verkligen på det. För honom är det så, eftersom alla kvinnor som älskar honom, älskar honom oavsett vad han har gjort. För honom lever nog kärlek av just kärlek, för han själv behöver inte göra något för att hålla den vid liv. T.ex Anna Stjärnhök sitter och berättar för Elisabeth Dohna om vad Gösta har gjort mot Ebba Dohna som han prisade högt. Även ifall hon vet allt det här, så älskar hon fortfarande Gösta.
/ Linnéa, Lisa, Malin, Rebecka, Madeleine
Vi däremot tycker att kärleken lever av just kärlek. Om man är kär så älskar man personen för vem den är, inte för vad den gör. Kärlek leder till att man gör välgärningar, älskar man någon gör man såklart saker för att den andra ska må bra. Själva förhållandet kanske inte överlever utan olika handlingar, men bara för att föhållandet tar slut betyder det ju inte att kärleken gör det.
När Gösta säger detta citatet tror han verkligen på det. För honom är det så, eftersom alla kvinnor som älskar honom, älskar honom oavsett vad han har gjort. För honom lever nog kärlek av just kärlek, för han själv behöver inte göra något för att hålla den vid liv. T.ex Anna Stjärnhök sitter och berättar för Elisabeth Dohna om vad Gösta har gjort mot Ebba Dohna som han prisade högt. Även ifall hon vet allt det här, så älskar hon fortfarande Gösta.
/ Linnéa, Lisa, Malin, Rebecka, Madeleine
Kärlek
I bokcirkeln diskuterades detta citat kärleken lever av kärlek och inte av tjänster och valgärningar. Vi uppfattade det som att de tyckte att man behöver ha bevis för kärleken. De höll alltså inte med Gösta i hans citat. De verkade tycka att det är gärningar och tjänster som avgör om det är kärlek.
Vi däremot tycker att kärleken lever av just kärlek. Om man är kär så älskar man personen för vem den är, inte för vad den gör. Kärlek leder till att man gör välgärningar, älskar man någon gör man såklart saker för att den andra ska må bra. Själva förhållandet kanske inte överlever utan olika handlingar, men bara för att föhållandet tar slut betyder det ju inte att kärleken gör det.
När Gösta säger detta citatet tror han verkligen på det. För honom är det så, eftersom alla kvinnor som älskar honom, älskar honom oavsett vad han har gjort. För honom lever nog kärlek av just kärlek, för han själv behöver inte göra något för att hålla den vid liv. T.ex Anna Stjärnhök sitter och berättar för Elisabeth Dohna om vad Gösta har gjort mot Ebba Dohna som han prisade högt. Även ifall hon vet allt det här, så älskar hon fortfarande Gösta.
/ Linnéa, Lisa, Malin, Rebecka, Madeleine
Vi däremot tycker att kärleken lever av just kärlek. Om man är kär så älskar man personen för vem den är, inte för vad den gör. Kärlek leder till att man gör välgärningar, älskar man någon gör man såklart saker för att den andra ska må bra. Själva förhållandet kanske inte överlever utan olika handlingar, men bara för att föhållandet tar slut betyder det ju inte att kärleken gör det.
När Gösta säger detta citatet tror han verkligen på det. För honom är det så, eftersom alla kvinnor som älskar honom, älskar honom oavsett vad han har gjort. För honom lever nog kärlek av just kärlek, för han själv behöver inte göra något för att hålla den vid liv. T.ex Anna Stjärnhök sitter och berättar för Elisabeth Dohna om vad Gösta har gjort mot Ebba Dohna som han prisade högt. Även ifall hon vet allt det här, så älskar hon fortfarande Gösta.
/ Linnéa, Lisa, Malin, Rebecka, Madeleine
Kapitel 19
19:de kapitlet( 269-274) är ett kapitel som vi ska fördjupa oss i pågrund av att detta kapitlet är väldigt berörande och är skrivet på ett mycket målande sätt som gör att känslan hos läsaren blir stark.
”Men på hennes läppar ska snart skrattet tystna, ty där komma de! Hon kan inte tro sina ögon. Hon tänker, att hon drömmer, men där komma de, skatorna, som ska äta henne. Ur park och trädgård susa de ner mot henne, tjogtals skator, med klorna spända och näbbarna framsträckta för att hugga. Det komma under skrän och skratt. Svarta och vita vingar skimra för hennes ögon. Hon ser som i en yrsel bakom denna svärm alla traktens skator i annalkande, hela himlen full av svarta och vita vingar.”
Innan den här händelsen så vill Dovres häxa ha grevinnan Märtas rökta grisskinka. Grevinnan nekar henne detta och häxan blir ursinnig. Häxan skriker då ut förbannelsen, ”Dig själv ska skator äta!”. Grevinnan tar ej detta på allvar men hon upptäcker snart att skratta bäst som skrattar sist.
Just det här citatet tycker vi har en stark koppling till en scen ur en skräckfilm och när man läser det är det lätt att känna att man är där, och det är svårt att inte känna obehag. Just Selmas språk är väldigt gripande och det här ett bra exempel på detta.
Jonathan Petersson, Erika Ohlsén, Amanda Ryman Westman, Hanna Niklasson och Sofie Forsberg
”Men på hennes läppar ska snart skrattet tystna, ty där komma de! Hon kan inte tro sina ögon. Hon tänker, att hon drömmer, men där komma de, skatorna, som ska äta henne. Ur park och trädgård susa de ner mot henne, tjogtals skator, med klorna spända och näbbarna framsträckta för att hugga. Det komma under skrän och skratt. Svarta och vita vingar skimra för hennes ögon. Hon ser som i en yrsel bakom denna svärm alla traktens skator i annalkande, hela himlen full av svarta och vita vingar.”
Innan den här händelsen så vill Dovres häxa ha grevinnan Märtas rökta grisskinka. Grevinnan nekar henne detta och häxan blir ursinnig. Häxan skriker då ut förbannelsen, ”Dig själv ska skator äta!”. Grevinnan tar ej detta på allvar men hon upptäcker snart att skratta bäst som skrattar sist.
Just det här citatet tycker vi har en stark koppling till en scen ur en skräckfilm och när man läser det är det lätt att känna att man är där, och det är svårt att inte känna obehag. Just Selmas språk är väldigt gripande och det här ett bra exempel på detta.
Jonathan Petersson, Erika Ohlsén, Amanda Ryman Westman, Hanna Niklasson och Sofie Forsberg
tisdag 25 oktober 2011
Majorskan på Ekeby, Hugh Hefner, en ond gris eller ett helgon?
Majorskan styr Ekeby med järnhand. Gränsen mellan respekt och rädsla gentemot henne är hårfin. På samma sätt är det också en väldigt tunn linje mellan grymhet och rättvisa i sättet hon regerar de värmländska skogarna. Parallellen mellan bruken i Ekeby under sent 1800-tal och dagens playboy mansions kan tyckas ganska långsökt, men vi ska försöka oss på en liknelse. Majorskan tar in kavaljerer, erbjuder dem en värd av flärd och värme, med trygghet och husrum.
Trots detta så är hon försiktig med hur mycket självständighet hon ska ge dem, det är viktigt för henne att bibehålla kavaljerernas beroende av henne. De erbjuder henne underhållning i gengäld i kombination med en tacksamhet och vördnad för hennes storhet. De är vackra, unga och belästa. När Sintram kommer in i bilden och ändrar kavaljerernas synsätt gentemot majorskan börjar de tänka om. Kanske var inte majorskan så god som de en gång trott. De börjar ifrågasätta och vända sig emot majorskan och hennes regler. Det resulterar i att majorskan blir förvisad från sitt eget hem.
Kavaljererna hon haft som små mansleksaker har slutligen börjat upptäcka sina egna viljor och kräver sin frihet. Gösta Berling, den ledande kavaljeren och majorskans favorithusdjur blir också ledande i att vända sig mot majorskan. Han kände sig inte tacksam för att majorskan räddade hans liv, han känner sig inte frälst. Han känner sig livdömd av den situationen har hon försatt honom i.
Vi tycker att det är intressant med kvinnoperspektivet i historian. Majorskan porträtteras som en nutida bild av en riktigt mansgris, trots detta framhäver man en känslig sida hos henne som gör att läsaren får en relation till henne. Hade majorskan varit en man så hade läsaren kanske inte uppmärksammat henne på samma sätt, eller lagt så mycket vid henne som person. Dock känner vi hur svårt det måste varit för henne att få respekt; antagligen måste vara flera hundra gånger hårdare än sina manliga konkurrenter. Just därför kanske man ifrågasätter hur acceptabelt hennes beteende är eftersom det tvingas vara ganska extremt. Detta kan vi se på samma sätt i dagens många mansdominerade yrken.
Just eftersom majorskan har en sådan mångfasetterad personlighet så blir det svårt att bestämma hur man ska känna inför henne. Samtidigt som man inte riktigt stödjer hennes människosyn så är man och lite imponerad av hennes kraft, styrka och organisationsförmåga. Kanske är det framgångsreceptet som krävs för att ta makten i Ekeby. Vi väntar spänt på hur det kommer gå för majorskan, ska hon ensam klara av att röja motståndet från kavaljererna eller ska hon erkänna sig besegrad?
Catrine, Michaela, Rebecka, Elin & Pepsi
Trots detta så är hon försiktig med hur mycket självständighet hon ska ge dem, det är viktigt för henne att bibehålla kavaljerernas beroende av henne. De erbjuder henne underhållning i gengäld i kombination med en tacksamhet och vördnad för hennes storhet. De är vackra, unga och belästa. När Sintram kommer in i bilden och ändrar kavaljerernas synsätt gentemot majorskan börjar de tänka om. Kanske var inte majorskan så god som de en gång trott. De börjar ifrågasätta och vända sig emot majorskan och hennes regler. Det resulterar i att majorskan blir förvisad från sitt eget hem.
Kavaljererna hon haft som små mansleksaker har slutligen börjat upptäcka sina egna viljor och kräver sin frihet. Gösta Berling, den ledande kavaljeren och majorskans favorithusdjur blir också ledande i att vända sig mot majorskan. Han kände sig inte tacksam för att majorskan räddade hans liv, han känner sig inte frälst. Han känner sig livdömd av den situationen har hon försatt honom i.
Vi tycker att det är intressant med kvinnoperspektivet i historian. Majorskan porträtteras som en nutida bild av en riktigt mansgris, trots detta framhäver man en känslig sida hos henne som gör att läsaren får en relation till henne. Hade majorskan varit en man så hade läsaren kanske inte uppmärksammat henne på samma sätt, eller lagt så mycket vid henne som person. Dock känner vi hur svårt det måste varit för henne att få respekt; antagligen måste vara flera hundra gånger hårdare än sina manliga konkurrenter. Just därför kanske man ifrågasätter hur acceptabelt hennes beteende är eftersom det tvingas vara ganska extremt. Detta kan vi se på samma sätt i dagens många mansdominerade yrken.
Just eftersom majorskan har en sådan mångfasetterad personlighet så blir det svårt att bestämma hur man ska känna inför henne. Samtidigt som man inte riktigt stödjer hennes människosyn så är man och lite imponerad av hennes kraft, styrka och organisationsförmåga. Kanske är det framgångsreceptet som krävs för att ta makten i Ekeby. Vi väntar spänt på hur det kommer gå för majorskan, ska hon ensam klara av att röja motståndet från kavaljererna eller ska hon erkänna sig besegrad?
Catrine, Michaela, Rebecka, Elin & Pepsi
fredag 21 oktober 2011
Gösta och Marianne - en olycklig kärlekssaga
Något vi har tänkt mycket på är att Gösta verkar ha svårt för att låta någon komma för nära inpå. De gånger som han varit nära att lära känna någon på djupet och verkligen börjat tycka om personen har han hittat en anledning till att lämna denne.
När han träffar Marianne är första gången han verkligen är nära på att låta henne komma in i hans liv på riktigt. Hon lämnar honom sedan, och vi förstår inte riktigt varför eftersom han visat att verkligen tycker om henne. Hon var rädd att han skulle lämna henne när han fick se hur hon såg ut, men istället bevisar han sin kärlek genom att stanna kvar vid hennes sida.
Gösta bevisar även sin kärlek när han åker till auktionen för att be hennes far stoppa den. Gösta vet att Marianne inte valt att inte återvända hem, utan att hon varit sjuk. Han förklarar detta för hennes far som till sist förstår och åker för att hämta henne. Hon funderar väldigt länge på hur hon ska göra, ska hon följa med sin far hem igen eller stanna hos Gösta? Hon väljer till slut att följa med sin far.
Gösta blir förkrossad av nyheten. Hans hjärtesorg beskrivs en hel del i boken, bland annat säger Gösta att han aldrig skulle övervinna smärtan som Marianne orsakat, den skulle följa honom genom hela livet och han skulle aldrig kunna bli människa igen. Vi känner medlidande för Gösta då man verkligen förstår hur dåligt han mår. Det känns inte rättvist att hans hjärta blir krossat precis när han bestämt sig för att verkligen älska Marianne.
Marianne säger sedan att hon ångrar sitt val och ber Gösta ta tillbaka henne men Gösta har helt ändrat åsikt om henne och vill att de ska vara främlingar för varandra. Då är det Marianne som blir förkrossad. Hon började skriva dikter om kärlek och saknad, hon bad om Göstas förlåtelse i dikterna. De blev aldrig ivägskickade vilket hon kommer ångra i resten av sitt liv.
Hela detta kapitel är väldigt tragiskt då det inte har ett lyckligt slut. Början har en positiv anda men i slutet ändras detta och när kapitlet är slut känner man sig nästan lite nedstämd. Vi trodde att Gösta skulle ha svårt att släppa in någon i sitt liv på nytt, men strax efter denna händelse träffar han fler kvinnor som han blir förtjust i. Detta visar precis hur oberäknelig Gösta Berling är.
/Erika och Amanda
Vem är Sintram?
Sintram är den elake brukspatronen på Fors. Han verkar inte vara så vacker och han beskrivs som väldigt elak mot både människor och djur, han gillar även att klä ut sig till satan och skrämma barn och vidskepliga kvinnor. Han dök först upp i boken under kavaljerernas julfest i smedjan.
Där festade han med dom och hade det väldigt trevligt. Men som vi har förstått hade Sintram en baktanke, han klär ut sig till djävulen och lyckades manipulera kavaljererna att vända sig mot majorskan. De kommer på en plan att ta hjälp av Sintram, som är förklädd till djävulen fast det vet inte kavaljererna, att kasta ut majorskan.
Varför gjorde då Sintram detta?
Vi tror att Sintram möjligen kände något slags hat mot majorskan eftersom han ville ha ut henne från Ekeby. Vi vet inte så mycket om Sintram så vi drar slutsaten att han bara gör det av ren elakhet., eftersom han i boken bara beskrivs som elak och ful.
Det känns inte som om han är någon djup karaktär utan bara ett redskap för att föra berättelsen framåt och skapa intriger. Han kommer nödvändigtvis kanske inte ens inte vara med mer i boken.
Där Sintram bor finns bara en massa elaka människor och ilskna djur som bits, vilket passar ganska bra in på honom själv. Vi vet inte så mycket mer om Sintram än, men vem vet han kanske dyker upp i boken igen!
Johanna, Felicia, Alexandra, Andreas och Moa
torsdag 20 oktober 2011
Om bokens första 100 sidor
När vi läser Gösta Berlings saga, får vi en känsla av att vi är en del utav berättelsen. Vi iakttar händelserna och vi lär känna personerna i boken. Detaljerat får vi reda på allt ifrån tanke till handling.
Selma varierar bra mellan de målande miljöbeskrivningarna och de detaljrika personporträtten. I början av boken reagerade vi på det gamla språket, men det känns ändå som att Selma skriver modernt för sin tid. De enklaste meningarna bygger Selma upp till något levande, så allting får en känsla. Vi tror att utan det målande språket, hade berättelsen inte fångat läsarnas intresse lika mycket.
Eftersom språket är gammalt, blir det för oss unga lite avancerat och när man läser gäller det att koncentrera sig ordentligt. På grund av språket, blir den här boken något som inte passar de yngre, även om berättelsen i sig skulle passat dem.
Huvudkaraktären Gösta ger oss en väldigt blandad tanke om vem han egentligen kan vara. Det går både se honom som ett svin och som en god man. I början av boken kan man få en uppfattning om att Gösta är väldigt lat, förtär stora mängder alkohol och inte bryr sig så mycket om varken sig själv eller någon annan. När man kommit in i boken och lärt känna honom bättre, börjar man se en människa bakom allt ytligt. Inuti honom finns det något djupare och det väcker medkänsla. Vi anser Gösta vara en god person i grund och botten, som bara fattar fel beslut ibland på grund att han inte tänker innan han handlar. Det händer mycket i hans liv, både när det gäller kvinnor och andra äventyr, det är aldrig lugnt i Gösta Berlings liv.
Vi är spända på fortsättningen i boken och vill gärna veta vad äventyraren Gösta har för sig härnäst.
Amanda, Erika, Hanna, Sofie, Jonathan, Tilda
tisdag 18 oktober 2011
Selma Lagerlöfs sätt att skriva
För att vara Selmas första bok så har hon valt ett väldigt modigt ämne att skriva om. Att skriva om en avdankad präst som har hamnat på vägen som tiggare, och sedan blir kavaljer med ett stort intresse för att festa och umgås med damer var nog inte det vanligaste ämnet att skriva om på denna tid. Även om det var någonting som föregick så var det inget man pratade högt om. I boken beskriver Selma de glada stunderna som kortvariga, och de mörka stunderna beskrivs mer långvarigt och utförligt. Det är en ganska tragikomisk bok.
En annan modig sak var även det sätt hon skrev på, som var väldigt modernt och poetiskt. Jämfört med många andra böcker som skrevs under den tiden skrev Selma på ett mer lekfullt sätt. Det kan ha varit detta som gjorde hennes bok populär och som gör att den än idag läses av många.
Något som gör boken väldigt intressant är att man får skapa sin egen uppfattning kring mycket, då överflödiga förklaringar ofta utgår. De miljöbeskrivningar hon har med är inte så detaljerade, utan hon beskriver bara miljöerna i stort. Inte heller karaktärerna beskrivs så utförligt, vilket gör att läsaren kan bilda sin egen uppfattning.
De karaktärer hon däremot noggrant beskriver till utseendet är kvinnornas. Detta kan bero på hur kvinnor sågs på den här tiden. Kvinnorna i finare familjer var nog till stor del bara utseende. Hon ger dock en väldigt värdig bild av kvinnorna i boken, och dess personligheter märks även tydligare än männens. Kanske kan hennes beskrivningar också bero på att Selma inte var så förtjust i män utan mer i kvinnor, som ryktena säger. Ett exempel på hennes kvinnoförklaring är Marianne Sinclaire, vars utseende beskrivs på ett väldigt positivt och utförligt sätt. Även hennes personlighet träder fram tydligt på grund av Selmas beskrivningar. Selma förklarar dock inte så mycket, men den lilla förklaring hon ger inger en klar bild på hur Marianne är.
/Emilia, Ada, Emeric, Mirjam och Sara
En annan modig sak var även det sätt hon skrev på, som var väldigt modernt och poetiskt. Jämfört med många andra böcker som skrevs under den tiden skrev Selma på ett mer lekfullt sätt. Det kan ha varit detta som gjorde hennes bok populär och som gör att den än idag läses av många.
Något som gör boken väldigt intressant är att man får skapa sin egen uppfattning kring mycket, då överflödiga förklaringar ofta utgår. De miljöbeskrivningar hon har med är inte så detaljerade, utan hon beskriver bara miljöerna i stort. Inte heller karaktärerna beskrivs så utförligt, vilket gör att läsaren kan bilda sin egen uppfattning.
De karaktärer hon däremot noggrant beskriver till utseendet är kvinnornas. Detta kan bero på hur kvinnor sågs på den här tiden. Kvinnorna i finare familjer var nog till stor del bara utseende. Hon ger dock en väldigt värdig bild av kvinnorna i boken, och dess personligheter märks även tydligare än männens. Kanske kan hennes beskrivningar också bero på att Selma inte var så förtjust i män utan mer i kvinnor, som ryktena säger. Ett exempel på hennes kvinnoförklaring är Marianne Sinclaire, vars utseende beskrivs på ett väldigt positivt och utförligt sätt. Även hennes personlighet träder fram tydligt på grund av Selmas beskrivningar. Selma förklarar dock inte så mycket, men den lilla förklaring hon ger inger en klar bild på hur Marianne är.
/Emilia, Ada, Emeric, Mirjam och Sara
Gösta Berling - ett svin!
Gösta gick från att vara präst till missbrukare. Han tycker synd om sig själv men egentligen är det han själv som har satt sig i situationen. När han försökte begå självmord räddade majorskan honom, men ändå ställde han inte upp för henne. Hon som gett honom tak över huvudet och mat. När hon väl behövde honom så fanns han inte där. Ett annat ett exempel är att han får ett torp, det klarade han inte heller att ha kvar. Det är som att han behöver någon att luta sig mot hela tiden. Han fick en en andra chans som präst, men direkt när han gick hem så söp han ner sig. Har han inte en kvinna att stödja sig mot finns alltid spriten där.
Han är opålitlig, har inget samvete och tror att det är okej att bete sig så som han gör. Alla andra tycker också att det verkar okej. Han är vad man idag skulle kalla en riktigt player. Han vet nog inte vad riktiga känslor är eftersom han ständigt faller för nya tjejer. Han var inte korkad egentligen, han hade en bra utbildning och hade varit präst. Han slängde bort allting som vanligt och trodde egentligen inte på sig själv att han kunde något.
Han påminner ständigt om nutidsmänniskan. Vi menar inte att alla tycker synd om sig själva, är missbrukare eller players. Det vi menar att många människor tror för lite om sig själva och förstorar upp problem som inte är så stora egentligen. När vi tycker synd om oss själva så är det ofta vi själva som har satt oss i situationen.
/ Lisa, Linnéa, Rebecka L, Madeleine och Malin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)