Selma Lagerlöfs sätt att skriva

För att vara Selmas första bok så har hon valt ett väldigt modigt ämne att skriva om. Att skriva om en avdankad präst som har hamnat på vägen som tiggare, och sedan blir kavaljer med ett stort intresse för att festa och umgås med damer var nog inte det vanligaste ämnet att skriva om på denna tid. Även om det var någonting som föregick så var det inget man pratade högt om. I boken beskriver Selma de glada stunderna som kortvariga, och de mörka stunderna beskrivs mer långvarigt och utförligt. Det är en ganska tragikomisk bok.
En annan modig sak var även det sätt hon skrev på, som var väldigt modernt och poetiskt. Jämfört med många andra böcker som skrevs under den tiden skrev Selma på ett mer lekfullt sätt. Det kan ha varit detta som gjorde hennes bok populär och som gör att den än idag läses av många.
Något som gör boken väldigt intressant är att man får skapa sin egen uppfattning kring mycket, då överflödiga förklaringar ofta utgår. De miljöbeskrivningar hon har med är inte så detaljerade, utan hon beskriver bara miljöerna i stort. Inte heller karaktärerna beskrivs så utförligt, vilket gör att läsaren kan bilda sin egen uppfattning.
De karaktärer hon däremot noggrant beskriver till utseendet är kvinnornas. Detta kan bero på hur kvinnor sågs på den här tiden. Kvinnorna i finare familjer var nog till stor del bara utseende. Hon ger dock en väldigt värdig bild av kvinnorna i boken, och dess personligheter märks även tydligare än männens. Kanske kan hennes beskrivningar också bero på att Selma inte var så förtjust i män utan mer i kvinnor, som ryktena säger. Ett exempel på hennes kvinnoförklaring är Marianne Sinclaire, vars utseende beskrivs på ett väldigt positivt och utförligt sätt. Även hennes personlighet träder fram tydligt på grund av Selmas beskrivningar. Selma förklarar dock inte så mycket, men den lilla förklaring hon ger inger en klar bild på hur Marianne är.

/Emilia, Ada, Emeric, Mirjam och Sara