Efter ytterligare en vecka med Gösta Berling har tempot ökat och bokens händelser utspelas i full fart. Det är ibland svårt att hänga med och förstå vilka alla karaktärerna är och deras förhållande till varandra.
Något vi har reagerat på är Marianne Sinclaires själviakttagelse som Selma skriver en hel del om.
Hon beskriver den som en man med isögon och långa, krokiga fingrar som plockar sönder vår varelse. Man kan förklara honom som djävulen och ängeln som sitter på axlarna hos figurer i tecknade filmer. Marianne lever sitt liv som en marionettdocka som styrs utav själviakttagelsen. Hon har alltså inga äkta känslor eller åsikter, utan är ett tomt skal.
Själviakttagelsen för oss är som en inre röst som ständigt reflekterar och analyserar sin personlighet utefter sitt handlande. I boken är det en väldigt tydlig gräns på vad som görs på grund av själviakttagelse och egen vilja. För oss är gränsen inte alls lika tydlig. Det är en hårfin skillnad på vad man gör när man lyssnar till hjärtat, huvudet eller magkänslan. Men vad är det som egentligen är själviakttagelse? Vilken av de tre nyss nämnda är det man lyssnar till?
Att lyssna till sitt hjärta definierar att känslorna säger vad som ska göras. Man går helt enkelt efter hur det känns i hjärtat. Magkänslan kan beskrivas som motsatsen till själviakttagelse, man känner efter vad som känns rätt och sedan kör man på det utan att reflektera eller analysera. Dock kan detta leda till stor själviakttagelse i efterhand, då man börjar fundera på konsekvenserna av sitt plötsliga handlande.
Hjärnan är den som vi tycker står för själviakttagelsen. Utefter vad man är för person och vilken personlighet man har, reflekterar man på olika sätt kring olika saker. Både innan, under tiden och efter en handling utspelas.
Efter att ha läst mer av denna bok märker vi att Selmas sätt att skriva kan vara överdrivet. Överdrivet fint men också överdrivet hemskt. Det är kanske därför inte så konstigt att även själviakttagelsen är överdriven och tydlig.
/Emilia, Sara, Ada, Emeric och Mirjam
Intressant det ni skriver om skillnaden mellan handlingar som är känslostyrda och reflekterade/rationella. Vilken kategori tror ni Gösta hamnar i? Vilka karaktärer i boken skulle ni säga styrs av känslor respektive förnuft? Ge exempel på vad det får för konsekvenser! Diskutera gärna vad som är bäst att låta sig styras av: känslor eller förnuft? //Andreas
SvaraRaderaVi placerar Gösta i den kategorin att han går efter sitt hjärta. Detta på grund av att många av hans beslut får oanade konsekvenser vilket tyder på att besluten inte varit så genomtänkta. Andra karaktärer vars beslut styrs av hjärtat är Brobyprästen och Melchior Sinclaire. Marianne Sinclaires karaktär utvecklas i boken från att gå från magkänsla till mer och mer sunt förnuft, alltså mer själviakttagelse. De karaktärer som styrs av känslor blir som för Gösta, att man får oanade och en gnutta egoistiska konsekvenser, medan de som styrs av förnuft får mer förutsägbara handlingar, som till exempel grevinnan Elisabet som funderar en hel del innan hon fattar sitt beslut.
SvaraRaderaVi tror att det bästa är att låta sig styras av både känslor och förnuft. En del händelser i livet behöver inte överanalyseras, som till exempel en relation till en vän. Andra händelser som kanske omfattar konsekvenser för fler människor, behöver ofta analyseras och reflekteras över innan ett beslut görs.
/Mirjam, Emilia, Emeric, Ada