Gösta Berling – Vuxit upp eller bara blivit tråkig?

I en månad har Gösta Berling varit mannen i våra liv, vi har följt honom i 438 sidor, och det som fascinerar mig mest, är hans utveckling, man skulle kunna säga att han växer upp och blir en man, eller, att han bara blir en fegis, som är rädd för att leva.

Jag baserar mina åsikter på två punkter; den första, han tackar nej till majorskans erbjudande om Ekeby. Är detta för att han insett att han inte behöver allt det där för att vara lycklig? Eller är det för att han vet att om han får Ekeby i sin ägo, kommer han att falla in i samma gamla mönster som han var i några kapitel bak, där kvinnor, alkohol och drama bara var en vanlig tisdag för honom.

Den andra punkten som jag baserar mina åsikter på är att han väljer att slå sig ner, och spendera resten av livet med en kvinna, det vill säga, byta livsstil totalt. Gösta är en kvinnokarl in i märgen, så jag undrar, är han medveten om vad det är han ger upp, och om han är det, kan det vara så att han faktiskt har vuxit upp, och bestämt sig för att spendera livet med Elisabeth? Eller är han bara trött på alla konflikter, som hans minst sagt slampiga livsstil har dragit med sig?

När jag slår igen boken kan jag inte hjälpa mig själv ifrån att undra, hur kommer det att gå för min Gösta? Kommer han verkligen klara sitt nya liv, och leva upp till alla de löften och krav som nu ställs på honom som en äkta make? Samtidigt som jag tvivlar starkt på hans karaktär och självkänsla, så är det även svårt för mig att tro att Gösta skulle göra oss besvikna. För enligt mig, kan även gamla hundar lära sig sitta, och detta gäller även honom.

Rebecka Andersson

Gösta Berling - en speciell historia.

Det jag hade hört om Gösta berlings saga innan jag började läsa den var att den skulle ha en sån fantastisk inledning. Så när jag väl började på boken blev jag riktigt besviken, och de 200 sidorna efter det var inte mycket bättre än vad jag tyckte inledningen var. Men sen hände något, och jag insåg att jag inte längre tyckte det var lika jobbigt att öppna boken och fortsätta läsningen. Jag fastnade i en del karaktärer och kände hur jag ville veta mer om dem. Fortfarande fanns det med enligt mig oviktiga kapitel om människor som inte hade något med handlingen att göra, och alldeles för långa beskrivningar, men jag ville veta mer om Gösta och hans alla tjejer.

Ibland kändes det som att Selma försöker få in alldeles för mycket i boken, hon har så många idéer att allting blir lite huller om buller. Jag tror att boken hade kunnat bli bättre om hon gick in djupare på vissa karaktärer och fokuserade på dem, istället för att skriva om så många människor att man blir alldeles förvirrad. Annars tycker jag att Selma skriver på ett ganska bra och lättsamt sätt, dock går hennes metaforer och beskrivningar inte alltid hem. Jag hade faktiskt aldrig så svårt att komma in i det gamla språket, utan tyckte det kom ganska naturligt även om det såklart är annorlunda från en bok skriven idag.

En del i boken som jag fastnade extra mycket för var kapitel 24 om Broby marknad och speciellt den delen då Kapten Lennart offrar sitt liv för att rädda flera kvinnor och barn. Kapten Lennart är en karaktär jag kände för redan från börjar, han verkar egentligen vara en genomgod människa som allt bara går fel för. Det gör ont i mig när hans fru kastar ut honom på grund av att kavaljererna ville ha lite kul.
”Men när skivan vinande faller ner över dem, brytes dess kraft mot en mans uppsträckta armar. En man har inte krupit samman, utan rest sig över mängden en man har av fri vilja tagit emot slaget för att rädda de många, Kvinnor och barn står oskadda. En man har brutit slagets våldsamhet, men nu ligger han också medvetslös på marken.”
Citatet är enligt mig ett av de bästa i boken, de visar så hur bräcklig och modig en människa kan vara. Kapten Lennart gör i det sista något riktigt hjältemodigt, något som gör att man för alltid ska minnas honom. Hans fru och alla andra runt omkring honom ska hedra honom, och förlåta honom för det de tidigare trott att han gjort fel. Jag tycker det är en riktigt vacker del i boken, där en människa offrar allt han har för att rädda någon annan.

Nu är boken utläst och som sagt var det en bok som enligt mig blev allt bättre i slutet. De sista 100 sidorna var väldigt bra och till och med lite spännande. Jag skulle aldrig ha valt att läsa Gösta berlings saga, men jag är väldigt glad över att vi gjort det tillsammans, för man känner sig nästan lite stolt över att ha klarat det. Det är en riktig klassiker, som faktiskt alla borde ha läst, för vad man än tycker om boken måste man medge att Selma lagerlöf hade ett väldigt speciellt sätt att skriva på, och har faktiskt varit en riktig inspiration till många av dagens författare.

Rebecka Ljunggren

Värmland och Majorskan

Vi har läst Gösta Berlings saga den senaste månaden. Jag skall vara helt ärlig och säga vad jag tycker om den. Jag tycker inte att Gösta Berlings saga har varit alls särskilt underhållande att läsa. Jag tycker att boken har varit jobbig och mycket krävande att läsa då framförallt språket den är skriven på är en mycket äldre svenska än vad jag vanligtvis är van vid. Jag läser inte så mycket litteratur från den tiden då jag finner modern litteratur mycket mer tilltalande. Men jag måste villigt erkänna att det känns bra att ha läst en bok Selma Lagerlöf skrivit då det är en av vår tids största författare. Tråkigt nog är det en av de få positiva upplevelserna jag har av boken. Jag tycker det kändes som lite av en kamp att läsa ut den, speciellt när man behövde läsa den under en sådan tidspress, det blev stressigt och svårt att koncentrera sig. Jag tror att det hade blivit en enklare och mer underhållande läsning om jag läst på mina egna villkor. Trots detta så tycker jag att det blev enklare och enklare att komma in i boken ju längre jag läst. I slutet var det nästan kul att läsa. Jag vet inte om detta beror på att boken blev mindre krävande att läsa eller att man kommit in mer i språket.

Jag tycker dock att språket är väldigt intressant då det är så målande. Selma beskriver verkligen sitt Värmland på ett mycket kärleksfullt och vackert sätt och jag som har tillbringat många somrar och vintrar i detta Värmländska landskapet kan inte heller låta bli att känna någon slags värme och kärlek till landskapet. Jag måste därför erkänna att trots att det kan bli lite för mycket av de äldre språk som kräver stor koncentration så tycker jag att det är svårt att inte ryckas med i Selmas passion när hon beskriver framförallt landskapet i sin bok.

Min favoritkaraktär igenom hela boken har varit Majorskan. Jag tycker om hur hon beskrivs som en väldigt robust kvinna som respekteras även utav män, då det var ett mansdominerande samhälle man levde i under den tiden boken utspelar sig. Selma framställer majorskan som en mycket barsk, men ändå god kvinna i boken. Hon hjälper dessa fattiga män och låter dem bo och arbeta på sitt bruk när ingen annan, som i Göstas fall inte vill ha något med dem att göra. Majorskan växer ännu mer i mina ögon när hon på sin dödsbädd erbjuder Gösta sitt bruk. Trots allt han gjort mot henne genom att driva bort henne från hennes eget bruk så att hon tvingas tigga längs vägkanterna.

Gösta Berlings saga - en bok att minnas

Gösta Berlings saga har varit som en berg- och dalbana för mig. Den första tanken som slog mig när jag öppnade boken och började läsa var att detta skulle ta ett tag. Jag hade rätt. Boken kändes väldigt svår och det tog en bra stund innan jag vande mig vid Selmas sätt att skriva på. Det är inte bara gammaldags utan även så pass målande att det ibland blir för mycket. Däremot tyckte jag att handlingen blev bättre och bättre ju längre in i boken jag kom. Jag tyckte att det var spännande att läsa om alla olika karaktärer, och det blev aldrig tråkigt eftersom det hände något nytt i varje kapitel.

Överlag tycker jag att boken var okej. Varken mer eller mindre. Vissa delar är verkligen intressanta och Selmas beskrivningar fungerar bra, men andra känns bara tunga och jobbiga att läsa.

En del i boken som jag fastnade för var denna:
”Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden trängas på tungan, när man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra snart ska stängas för alltid. ”Ack min vän, min vän”, vill man säga, ”Kan du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig trots allt? Hur kunde det dock bli så, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje, som du har skänkt mig!”
Detta ville man säga och så mycket, mycket annat.”
s. 425

Detta citat berör mig. Döden är ett ämne som aldrig blir gammalt, det berör oss alla oavsett tidsepok och jag tycker att Selma beskriver det på ett underbart sätt. Hon förklarar precis hur man känner när man vet att man inte sagt allt man borde. Det är också ett bra exempel på att det gamla språket inte behöver vara något negativt, utan istället kan stärka beskrivningar och uttryck.

Selma är en skicklig författarinna, det kan jag inte förneka. Däremot är boken inte i min smak, även om den var stundvis underhållande. Dock ångrar jag inte att jag läste Gösta Berlings saga. Det är en bok jag kommer att minnas!

Erika

Man ska aldrig säga aldrig

Liksom för många andra i klassen har läsandet av Gösta Berlings saga varit väldigt jobbigt för mig. Selma Lagerlöf är en fruktansvärt begåvad författare men jag tycker att hon har tryckt in alldeles för mycket detaljer i boken. Eftersom att boken utspelar sig på 1800-talet är språket anpassat därefter, och med alla dessa detaljer gör det gamla språket boken inte lättare att läsa. Efter de första 18 sidorna minns jag att jag bara hade förstått en sak; boken handlar om en alkoholiserad präst. När jag sedan kom till första kapitlet som handlar om ett berg och en skog och jag i samma veva insåg att jag bara läst en, vad som kändes, fruktansvärt lång inledning gav jag nästan upp. Personligen förstår jag inte tjusningen i det första kapitlet, eller varför det ens är med i boken. Självklart var de väldigt bra skrivet, som alla andra kapitel, men vad var poängen?

Även om läsandet har varit en börda fastnade jag för några få saker i boken. Ett exempel är detta citat:

Han sprang fram till brasan och sträckte sina händer in i den. Lågan slog tillsammans om dem, huden rynkade sig, naglarna knastrade. s.172

Citatet är väldigt simpelt egentligen, men jag fastnade för hur välskrivet hela kapitlet var och hur idiotiskt Gösta betedde sig när han sträckte in sina bara händer i elden bara sådär. Visst var jag medveten om hur rent ut sagt pantad han var vid det laget, men så dum att han nästan sätter sig själv i lågor hade jag aldrig anat. Den stackars unga grevinnan kände sig såklart inte mindre skyldig när han offrade sig själv framför ögonen på henne för en dum handkyss. Med andra ord handlade Gösta troligtvis på det viset endast för att fånga uppmärksamhet, och det är egentligen en bra beskrivning av honom. Han gör verkligen allt för att fånga uppmärksamhet av kvinnor.

Selma är som sagt en väldigt duktig författare, men det är alldeles för mycket detaljer i boken för min smak. Kanske är det jag som har fastnat i lättlästa böcker, men jag har aldrig haft så svårt för att läsa ut en bok som jag hade med denna. En sak att början var hopplös, för som många brukar säga tar det nästan 100 sidor att komma in i en bok, men att det fortsatte i samma takt hela tiden gjorde det bara ännu tuffare. Jag kanske aldrig heller gav boken en ärlig chans, men när jag förgäves försökte komma in i handlingen gång på gång slutade jag till sist att försöka. Läsandet blev till slut bara en plåga.

Samtidigt kan jag inte säga att boken är dålig, för det handlar mer om min smak av böcker än om handlingen. Men alla dessa beskrivningar, om och om igen, gör mig bara förvirrad. Det passar med några starka och händelsefulla kapitel då och då, inte ett efter ett som på ett löpande band. Boken känns nästan FÖR arbetad, som att Selma har skrivit om kapitlen flera gånger om för att få fram så mycket som möjligt. Vem har sagt att läsaren inte får föreställa sig vissa detaljer själv?

Hur som helst, även om boken var en plåga för mig säger jag inte att den är det för alla andra. Det handlar mer om smak och tid. Med tanke på hur detaljrik Gösta Berlings saga är behöver du nog ganska mycket tid att smälta och ta in allting, vilket vi inte riktigt hann med den här gången. Men vem vet, kanske ger jag boken en chans igen om några år? Man ska aldrig säga aldrig.

Malin

Resan med Gösta Berling!

Nu är dom 438 sidorna av Gösta Berlings saga utlästa. Boken har varit lite svårsmält och jag tyckte att det tog ett bra att komma in i den, att den var lite svår att förstå berodde nog mycket på det ganska svåra språket som var i boken. Det var väldigt poetiskt men samtidigt berättande, hon hoppade mycket från olika händelser och personer, vilket jag tyckte, gjorde det svårt att hänga med ibland.

Trots detta tycker jag att det har varit spännande att läsa en bok av en nobelpristagare och man kan nu känna sig lite mer allmänbildad. Det behövdes att vi fick sitta i grupper och prata om boken en gång i veckan tror jag, för annars hade det nog varit svårt att förstå allt som hände, för det hände mycket. En ska som boken inte var är långtråkig, varje kapitel bjöd på en ny saga med nya karaktärer och händelser. Detta var såklart både positivt och negativt. Den negativa aspekten var som jag sa ovan att det var lite svårt att hänga med i svängarna.

Jag gillade de målande miljöbeskrivningarna och där märks det särskilt tydligt hur poetiska hon är. Man såg framför sig de värmländska skogarna, den långa sjön, de höga bergen och den rika slätten. Selma var verkligen duktig på att måla upp en bild. Men det var gånger som jag faktiskt tyckte att det blev lite mycket miljöbeskrivningar på rad, man ville veta vad som skulle hända med karaktären också var det två sidor om miljön istället.

Ett stycke jag kommer särskilt ihåg från boken var det när Marianne Sinclaire blev utslängd av sin pappa efter att hon kysst Gösta. Hur hon sedan lade sig i snön för att dö på sidan 88 i boken. Jag tror jag kommer ihåg det för jag tycker det är väldigt talade för hur hon är som person, någon som alltid får som hon vill och aldrig haft några som helst motgångar i livet. Så när hennes pappa stängde ut henne skulle hon bara helt enkelt lägga sig ner i snön och frysa ihjäl.

”Där på gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne.”

För att sammanfatta mina tankar vill jag nog säga att det är kul att ha läst boken, även om det var lite kämpigt att faktiska läsa den, man kom in mer i den mot slutet och de sista kapitlen var riktigt bra. Jag skulle aldrig ha valt att läsa den om jag hade fått välja vilken bok jag ville, men man måste vidga sin vyer lite. Allt som allt har jag haft en mestadels positiv upplevelse tillsammans med Gösta Berling.

// Johanna Olausson

Lång var Min väg.

Till en början var boken aningen långtråkig. Det tog tid innan man kom in i språket och förstod allt, och det var förvirrande när det först handlade om en person för att sedan handla om någon annan. Dock tycker jag att boken blev bättre efter ungefär 150 sidor, och de sista 100 sidorna kunde jag knappt släppa den.

Jag brukar inte läsa den typen av böcker och den kan ha bidragit till att jag tyckte den var tråkig och svår till en början. När man kom in i det blev boken bättre och bättre, för att till slut klassas som ett konstverk av mig. Sättet Selma Lagerlöf beskriver naturen och karaktärerna på är imponerande.

Språket var väldigt svårt och man var tvungen att tänka efter innan man fortsatte läsa. Dock började boken flyta på bra efter ett tag. Jag tycker det är lärorikt med just den typen av språk.

Det fanns många karaktärer som lyste starkt och en av dem var just Gösta Berling. Han verkar vara en man som ändrar personlighet ganska mycket, men ändå kommer han tillbaka till den ödmjuka och vänliga sidan av sig själv. Jag tycker om att han förändras så mycket under bokens gång, för det gör det hela mer intressant.

En sak som jag verkligen fastnade för i boken var meningen: ”Tunga äro de vägar, som människor ha att vandra på jorden”. Livet är inte helt lätt och den här delen av boken visar verkligen det. Grevinnan Elisabeth har det väldigt tufft på Borg, och får dessutom reda på att Gösta Berling ska gifta sig med kvastflickan. Hon bestämmer sig till slut för att försöka ta sig över sjöns smältande is, där hon halkar och kryper, hoppar över vida rämnor och genomvåt når stranden. Den vandring hon gjorde för att hejda Gösta från att gifta sig med kvastflickan var tuff, och den visar hur mycket hon brydde sig om honom. Hon riskerade sitt liv för att stoppa giftermålet.

Trots att livet kan vara tufft ibland ska man fortsätta kämpa för det man vill nå, och man ska aldrig ge upp. Aldrig.

Alexandra Mörtl - SP10N