Hur kommer Sintram in i verklighetens kupa?

”... en tung hand lades på hans axel. Sintram hade kommit fram till honom.
̶ Gösta, sade han, om du vill göra en människa ett riktigt spratt, så lägg dig att dö! Det finns inget knipslugare än att dö, ingenting, som så lurar en ärlig man, som inget ont anar. Lägg dig att dö säger jag!” s. 414

Vem säger egentligen något sånt? Ingen människa skulle väl göra det och samtidigt försöka låta välvillig? Sintram verkar representera det onda och korkade som finns i alla människor. Den delen av oss som får de där riktigt dumma idéerna, som man kanske tror är rätt, men oftast vet man precis hur dumt det är.
Även om Sintram är en ond person i boken, så tror jag inte att han skulle finnas som person i verkligheten, i alla fall ingen annanstans än i Värmland på adertonhundratjugutalet. Istället tror jag att han finns representerad inom alla människor, mer eller mindre. Sintram säger till Gösta att gå och lägga sig och dö. I verkligheten skulle det inte vara något annat än Göstas egna onda tankar som sa så till honom. Självömkan kan man ibland kalla det, eller ibland ”stolthet”.
Precis som tidigare diskuterats här, så går man ofta antingen efter förnuft eller känsla (hjärna eller hjärta) när man tar sina beslut, och ingen skulle väl säga att det är förnuft som får Gösta att gå med på självmord, även om han kanske inbillar sig det. Istället lyssnar han på det dumma och galna inom sig, eftersom det känns bra. Eller som Sintram säger när Gösta frågar: ”Det skulle behaga mig.” På samma sätt behagar det Göstas galna sida, eftersom han då kan slippa undan sina samvetskval, och han tror nog att folk kommer beundra hans mod när han vågar dö för sin hustrus skull, och för folkets skull. Fast egentligen bara för sin egen och sitt samvetes skull, han bekämpar ju inte ondskan genom att dö för att den ber honom.
När Gösta bestämmer sig för att gå och lägga sig och dö i skogen, kommer jag att tänka på det Marianne Sinclair gör. Också hon lägger sig för att dö i en snödriva, även om hennes skäl är mer uppenbart själviska. Hon vill att alla ska tycka så synd om henne och att hennes pappa ska bli förtvivlad när hon ligger där, död och vacker. Även detta är på inrådan av hennes korkade sida, men här har hon sin ”Sintram” inom sig, precis som det är i verkliga världen.
Ett annat exempel då Sintram ingriper, både som person och som onda tankar hos folk, är när han skickar råg och potatis (egentligen sand och sten) till de fattiga bönderna vid Gurlita klätt, och meddelar att det ska vara till brännvin. Visst är det han som säger det, men det hade lika gärna kunnat vara bönderna själva som kommit på tanken, halvt alkoholiserade verkar de ju vara allihop. När tanken slår dem blir de i alla fall som galna och förnuftet verkar som bortblåst.
Det är så Sintram gör. Han tar ifrån folk förnuftet och ersätter det med dumma idéer som låter bra men som slutar i kaos. Han är en stor, överdriven gestaltning av det värsta hos människor, han representerar våra galna sidor i Selmas fantasivärld. Han är själv ett sådant jättebi som hon skriver om, men ska han komma igenom verklighetens kupa, blir han till en ond tanke hos människorna.

/Ada