Hårdsmält, utmanande eller utvecklande?

Genom läsningen av denna klassiker har jag flertalet gånger frågat mig själv vad det är som alla avgudar och prisar. Det var först i slutet på boken, när jag lärt mig att läsa den bättre och kunde börja ta in själva historian och författarskapet som jag insåg vad som skiljde mig från de som tyckte om den. Insikten kom inte ur det faktum att jag lärde mig att gilla sagan, utan i det att en samtida förståelse för språket spelar stor roll för ens möjlighet att tolka en berättelse.
I början av Göstas resa när han första gången möter majorskan på Ekeby finns en dialog mellan de två. I dialogen ett stycke, ett långt, utdraget och många gånger motsägande stycke om hur Gösta tycker om majorskans vilja att ta honom som kavaljer. Nu dumförklarar jag väl mig själv, men jag förstod aldrig riktigt om han var tacksam eller plågad för den möjlighet han fick att slippa från livet som tiggare på Lövsjös vägar. Detta gjorde det också svårt för mig att förstå sig på Gösta som person, och senare även berättelsen i helhet. Min oförmåga att förstå ligger kanske i att jag inte tidigare läst litteratur från samma tid. Men jag tycker ändå att Lagerlöf krånglar till det, och gör det till en bok som jag inte riktigt kan greppa.
När det gäller de fragmenterade bilder jag lyckats få av vissa karaktärer så är min favorit ändå Gösta. Trots att han verkar vara Sveriges mest sympatiserade skitstövel/kvinnokarl/egoist så har han något mänskligt och igenkännande i sig. Han felar, gynnar ständigt sig själv (även om han inte alltid erkänner det) och verkar tro att han är den mest märkvärdiga människa som vandrat på Värmlands marker. Men samtidigt har han en självinsikt, han är bara en människa, och känner väl därför att han ständigt måste hävda sig. För andra, men främst för sig själv.
Miljöbeskrivningarna i boken är den för mig ledande positiva faktorn. Med långa utlägg, fyndiga och realistiska liknelser blev det de delar i boken som man lätt kunde förstå (trots det obekanta språket). Däremot så är det ju inte det som skulle få mig att vilja läsa boken igen. Om det vore något som fick mig att göra det igen så vore det just de bitar som jag inte hade lätt för.
På lektionstid har vi i klassen diskuterat det här med att bredda sin litterära värld, läsa sådant utanför bekvämlighetszonen. Och kanske är Gösta Berlings Saga just ett sånt steg utanför. Men man får nog också inse, eller kanske till och med förvänta sig, att man på första försöket inte kommer förstå allt eller rentav kunna njuta av boken. Så kanske ger jag mig åter på Berling och hans kamrater någon gång i framtiden, och kanske kommer jag förstå lite mer den gången, men för nu stannar jag nog kvar i bekvämligheten i några böcker.

Catrine Aronsson, SP10N