Slutet gott, allting gott

Jag har aldrig varit den som förstår mig på den gamla, svenska traditionella skriften. En del älskar att utmana ödet och sätta sig ner med en gammal svensk klassiker där språket nästan är ogenkännligt, medan andra (här är jag inkluderad) väljer böckerna om heta relationer, mord och skvaller. När boken Gösta Berlings saga lades framför oss på skolbänken var min första tanke: "Åh nej, ännu en bok att tvångsläsa på några veckor medan man har tusen andra saker att koncentrera sig på" och den tanken har tyvärr levt vidare.

Att slå upp första sidan och börja läsa kändes allt ifrån roligt. Att se dessa drygt 400 sidor gav mig en klump i magen och lusten att fortsätta läsa blev mindre och mindre efter varje gång jag läste om texten för att verkligen förstå handlingen. Olika karaktärer kastades in och ut ur berättelsen, nya händelser utspelades i varje kapitel och allting blandades ihop till en stor truls i mitt huvud. Att även veta om att man har en vecka på sig att läsa 100 sidor satte press på läsandet och gjorde att man inte förstod hälften av vad man läste.

Trots detta kämpade vi vidare med boken, dag efter dag. Det gällde att vara ständigt koncentrerad och reflektera över allt man läste, då språket boken skrevs på gjorde det krångligade att hänga med i handlingen. Gösta Belings saga är en bok man ska ta till sig om man vill utmana sitt läshuvud, och det krävs tålamod, tolerans och vilja för att ta sig igenom boken om man inte är tillräckligt van vid den gamla svenska stilen.

Den karaktär jag fastnade mest för vad faktiskt Marianne Sinclaire. Jag tror att detta beror på att hon var den personen som speglade det samhälle jag omringas av mest, hon var ung och utséendefixerad, hade bestämda åsikter och ville att allt skulle gå hennes väg. Kärlekshistorian mellan Marianne och Gösta var även det stycke i boken jag fastnade för mest då det spelgade mordern och olycklig kärlek. Hennes egosim visas som allra mest då hon på sidan 87 i boken inte blir insläppt i sitt eget hem efter att ha kysst Gösta Berling. Hon blir otroligt förnedrad och för att visa sin illvilja mot hennes fars beslut, bestämmer hon sig för att dramatiskt lägga sig ner i snödrivan och dö, endast för att ge honom de skuldkänslor han förtäjänar att få.

Det beskrivs såhär i boken: "Därpå gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning, lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne."

När nu Gösta Berlings saga är utläst känner jag en lättnad, och samtidigt är jag väldigt stolt över mig själv som tog mig igenom en svårläst och djup bok såpass lätt som jag trots allt gjorde. Att läsa ut den här boken gjorde mig stolt över mig själv och jag ger mig själv en stor eloge. Uppdrag slutfört!

Emilia