Gösta Berling, från ensamvarg till en populär herre

När jag äntligen hade läst sista meningen av Gösta Berlings saga kändes det som om en tung sten släpptes från mina axlar. Att läsa boken har varit en kamp och jag fick verkligen koncentrera mig för att fortsätta läsa kapitel efter kapitel. Det som fick mig att hålla mig på banan var Gösta själv. Jag ville se hur han utvecklades som person och hur det skulle gå för honom. Det kändes nästan dödsdömt för honom i början av boken men han byggde sig uppåt och med jämna mellan rum var det ganska roligt att läsa och se vad han kunde ställa till med. Han var lite smått galen och tog verkligen för sig när det gäller kvinnorna som kom i hans väg.

Språket i boken är boven i dramat. Med tanke på att det är ett så gammaldags språk kändes det som om jag fick kämpa mycket, det flöt inte direkt på. Det gjorde att det var svårt att komma in i boken och njuta av Göstas resa. Fast och andra sidan skulle det kännas helt fel om det var ett modernt språk till den här gamla boken. Så det blev lite som en ond cirkel. Man fick helt enkelt gilla läget och kämpa på.

När jag äntligen hade vant mig vid språket störde jag mig istället på alla beskrivningar som hon gör på både miljöer och karaktärer. I varje nytt kapitel hoppar det upp en ny karaktär och så måste hon beskriva en plats till och en till. Men jag beundrar henne också. Hon beskriver väldigt detaljrikt och man kan se ställena framför sig och hur karaktärerna ser ut och uppför sig. Hon är verkligen inte dålig på att förklara och ett exempel på detta är på sidan 303. När jag läste det stycket så förstod jag kanske hälften. Men det känns som om hon har skrivit ner sina tankar på ett papper och det är fint i sig.

”Ack, grön är jorden, människans älskade boning, blå är himlen, hennes längtan mål. Världen strålar av färger. Varför är kyrkan vit? Vit som vintern, naken som fattigdomen, blek som ångesten! Den glittrar inte av rimfrost som en vintrig skog. Den strålar inte i pärlor och spetsar som en vit brud. Kyrkan står i vit, kall limfärg, utan en bild, utan en tavla.”

Även om jag kände mig rätt arg genom hela boken är jag nu i efterhand glad att jag inte gav upp. Selma är en skicklig författare och hon har verkligen ett öga för detaljer. Men jag förstår inte riktigt vart hon vill komma med alla nya karaktärer i varje kapitel och varför alla kapitel har en liten historia i sig. Det blir så invecklat på något vis och jag tror att man behöver all tid i världen för att kunna läsa och förstå den här boken fullt ut.

Moa