Man ska aldrig säga aldrig

Liksom för många andra i klassen har läsandet av Gösta Berlings saga varit väldigt jobbigt för mig. Selma Lagerlöf är en fruktansvärt begåvad författare men jag tycker att hon har tryckt in alldeles för mycket detaljer i boken. Eftersom att boken utspelar sig på 1800-talet är språket anpassat därefter, och med alla dessa detaljer gör det gamla språket boken inte lättare att läsa. Efter de första 18 sidorna minns jag att jag bara hade förstått en sak; boken handlar om en alkoholiserad präst. När jag sedan kom till första kapitlet som handlar om ett berg och en skog och jag i samma veva insåg att jag bara läst en, vad som kändes, fruktansvärt lång inledning gav jag nästan upp. Personligen förstår jag inte tjusningen i det första kapitlet, eller varför det ens är med i boken. Självklart var de väldigt bra skrivet, som alla andra kapitel, men vad var poängen?

Även om läsandet har varit en börda fastnade jag för några få saker i boken. Ett exempel är detta citat:

Han sprang fram till brasan och sträckte sina händer in i den. Lågan slog tillsammans om dem, huden rynkade sig, naglarna knastrade. s.172

Citatet är väldigt simpelt egentligen, men jag fastnade för hur välskrivet hela kapitlet var och hur idiotiskt Gösta betedde sig när han sträckte in sina bara händer i elden bara sådär. Visst var jag medveten om hur rent ut sagt pantad han var vid det laget, men så dum att han nästan sätter sig själv i lågor hade jag aldrig anat. Den stackars unga grevinnan kände sig såklart inte mindre skyldig när han offrade sig själv framför ögonen på henne för en dum handkyss. Med andra ord handlade Gösta troligtvis på det viset endast för att fånga uppmärksamhet, och det är egentligen en bra beskrivning av honom. Han gör verkligen allt för att fånga uppmärksamhet av kvinnor.

Selma är som sagt en väldigt duktig författare, men det är alldeles för mycket detaljer i boken för min smak. Kanske är det jag som har fastnat i lättlästa böcker, men jag har aldrig haft så svårt för att läsa ut en bok som jag hade med denna. En sak att början var hopplös, för som många brukar säga tar det nästan 100 sidor att komma in i en bok, men att det fortsatte i samma takt hela tiden gjorde det bara ännu tuffare. Jag kanske aldrig heller gav boken en ärlig chans, men när jag förgäves försökte komma in i handlingen gång på gång slutade jag till sist att försöka. Läsandet blev till slut bara en plåga.

Samtidigt kan jag inte säga att boken är dålig, för det handlar mer om min smak av böcker än om handlingen. Men alla dessa beskrivningar, om och om igen, gör mig bara förvirrad. Det passar med några starka och händelsefulla kapitel då och då, inte ett efter ett som på ett löpande band. Boken känns nästan FÖR arbetad, som att Selma har skrivit om kapitlen flera gånger om för att få fram så mycket som möjligt. Vem har sagt att läsaren inte får föreställa sig vissa detaljer själv?

Hur som helst, även om boken var en plåga för mig säger jag inte att den är det för alla andra. Det handlar mer om smak och tid. Med tanke på hur detaljrik Gösta Berlings saga är behöver du nog ganska mycket tid att smälta och ta in allting, vilket vi inte riktigt hann med den här gången. Men vem vet, kanske ger jag boken en chans igen om några år? Man ska aldrig säga aldrig.

Malin