När Selma var barn, så präglades hon av sin farmors muntliga berättelser. Detta märks väldigt tydligt i Gösta Berlings saga. Ofta känns det just som att det är Selma man sitter och lyssnar på, för på något vis så känns hon väldigt närvarande. Ibland känns det som att det hon skriver skulle ha fungerat bättre om man satt och lyssnade på henne, framför brasan en decemberkväll. Underligt nog gör det bara det hela bättre. På det viset blir det så väldigt levande för mig som läsare, och jag tror att det är få författare som skulle kunna lyckas med den berättartekniken som hon användare.
En annan sak som bidrog till känslan av att det var en muntlig berättelse, var hur historien var uppbyggd. De flesta författare har en röd tråd de följer genom berättelsens gång. Det struntar självklart vår kära Selma i. Hon tar en sax och klipper sönder den röda tråden, och lagar det sedan med silvertejp och trådar i helt andra kulörer. Med det menar jag hur hon till synes helt slumpmässigt väljer en karaktär hon ägnar ett kapitel åt, och med vilken passion hon gör detta. Det märks hur ivrig hon är att få skriva dessa sidohistorier, för små för egna romaner, och fullständigt skiter i det faktum att det är Göstas namn som står att finnas i titeln. Å ena sidan hade det kunnat vara skönt att ha en handling som gick mer rakt på sak, men verket blir samtidigt så mycket mer levande och mångfacetterad på detta viset. Massakern på den röda tråden tillför i detta fallet mer gott än ont.
Sedan får jag väl erkänna att det inte är den sortens litteratur jag väljer själv i vanliga fall. Ända sedan jag började läsa Harry Potter i sjuårsåldern, så har jag huvudsakligen läst fantasy i olika former. Där är man van vid ett betydligt enklare språk, då det oftast inte är språket som ligger i fokus i den genren. Med det sagt så tycker jag inte att språket var särskilt svårt i sig, men det var helt klart ovant. Ofta känns det väldigt poetiskt, om man jämför med den litteratur som den genomsnittliga tonåringen läser. Först tyckte jag att det mest kändes pretentiöst, men efter ett tag så började man att uppskatta skönheten i språket. Ett stycke som jag tyckte var särskilt vackert var följande, från sida 28 i första kapitlet:
”Alltjämt är den vacker, men den har mistat ungdomsyran och mannakraften, den är en sjö som alla andra. Med två armar famlar den efter vägen till Vänern, och när den är funnen, störtar den sig i ålderdomssvaghet utför stupande branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.”
Den inte bara beskriver sjön, utan beskriver även själva känslan av sjön. Med en beskrivning som denna får sjön liv, precis som om den vore en karaktär i sig själv. Att detta var hennes debutroman gjorde det hela ännu mer imponerande. Jag tycker att det var väldigt modigt av henne att massakrera den röda tråden, att använda en berättarteknik som påminner en mycket om muntligt berättande, och att använda sina innovativa miljöbeskrivningar. Hon skrev verkligen på ett sätt som få varken borde eller vågar göra, och lyckades med det i sin debutroman. Det är visserligen inte något som jag skulle läsa i vanliga fall, men jag tycker ändå att det är bra litteratur och en bok som det är bra att ha läst. Hatten av för Selma Lagerlöf, mina damer och herrar.
Andreas Hammarlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar