Gösta Berlings saga har varit som en berg- och dalbana för mig. Den första tanken som slog mig när jag öppnade boken och började läsa var att detta skulle ta ett tag. Jag hade rätt. Boken kändes väldigt svår och det tog en bra stund innan jag vande mig vid Selmas sätt att skriva på. Det är inte bara gammaldags utan även så pass målande att det ibland blir för mycket. Däremot tyckte jag att handlingen blev bättre och bättre ju längre in i boken jag kom. Jag tyckte att det var spännande att läsa om alla olika karaktärer, och det blev aldrig tråkigt eftersom det hände något nytt i varje kapitel.
Överlag tycker jag att boken var okej. Varken mer eller mindre. Vissa delar är verkligen intressanta och Selmas beskrivningar fungerar bra, men andra känns bara tunga och jobbiga att läsa.
En del i boken som jag fastnade för var denna:
”Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden trängas på tungan, när man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra snart ska stängas för alltid. ”Ack min vän, min vän”, vill man säga, ”Kan du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig trots allt? Hur kunde det dock bli så, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje, som du har skänkt mig!”
Detta ville man säga och så mycket, mycket annat.”
s. 425
Detta citat berör mig. Döden är ett ämne som aldrig blir gammalt, det berör oss alla oavsett tidsepok och jag tycker att Selma beskriver det på ett underbart sätt. Hon förklarar precis hur man känner när man vet att man inte sagt allt man borde. Det är också ett bra exempel på att det gamla språket inte behöver vara något negativt, utan istället kan stärka beskrivningar och uttryck.
Selma är en skicklig författarinna, det kan jag inte förneka. Däremot är boken inte i min smak, även om den var stundvis underhållande. Dock ångrar jag inte att jag läste Gösta Berlings saga. Det är en bok jag kommer att minnas!
Erika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar