Det första jag möts av i Selma Lagerlöfs bok Gösta Berlings Saga är det kraftfulla och otroligt mustiga språket Selma använder sig av. För mig var de första kapitlen i Gösta Berlings Saga en pina. Det var jobbigt och jag förstod inte alls vad boken handlade om, kanske för att jag är för van vid att läsa böcker med enkelt språk. Boken präglas även av otroligt mycket beskrivningar och metaforer, ibland passar det perfekt men många gånger blir det bara krångligt och onödigt. Enligt mig skulle hon utan tvekan kunna banta ner boken otroligt mycket genom att bara ta bort onödiga miljöbeskrivningar. Det kan bli lite tråkigt i längden att alltid få allting uppmålat för sig, ibland är det roligare att fantisera fram det själv.
För mig blir den här boken på något sätt bättre och bättre. Från att gå från en för mig, tråkig och dryg bok blir den full av liv och jag vill fortsätta läsa kapitel efter kapitel. Trots att jag vet att det kommer handla om någonting nytt, vilket är väldigt tråkigt. Jag vill läsa mer sammanhängande, men det är svårt då Selma i varje nytt kapitel presenterar någon ny person eller händelse. Det är även svårt att få en uppfattning om alla karaktärerna när hon skriver på detta vis, en stor del av karaktärerna som hon beskriver känns även onödiga att överhuvudtaget ha med, eftersom hon inte senare kopplar dem till någon händelse.
Vad som beträffar Gösta själv som boken handlar om känner jag mest “jaha?”. Skulle det inte bli någonting mer av honom? Hela tiden väntar jag på att han ska göra någonting förbluffande och storslaget (som Lennart göra i sista delen av boken), detta sker tyvärr aldrig. Jag tycker inte heller att beskrivningen på baksidan av boken är ärlig, “Gösta har en kärlek i sitt liv”. Detta uttrycks inte alls i boken, det känns som han hade precis lika mycket kärlek för Elisabet som för de andra kvinnorna han varit med.
I slutet av boken känner jag att Selma ändå lyckas binda ihop boken på ett bra sätt. Sintram försvinner, kavaljererna börjar arbeta istället för att supa och Gösta själv blir gift och ska flytta ut till ett torp i skogen. På något sätt känns det för stunden som ett bra avslut, men jag tror inte Gösta kommer bo i det där torpet till döden. Han behöver mer spänning i sitt liv.
Gösta Berlings Saga känns som en bok som alla någon gång borde läsa och jag själv ångrar absolut inte att jag läste den. Jag skulle också tro att man bör läsa den gamla versionen, då den förnyade antagligen saknar det jobbiga, tråkiga, hemska men också charmiga och underbara sättet Selma skriver på.
/Madeleine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar