Det första man kommer att tänka på när man läser Gösta Berlings Saga är kanske det omfattande fylliga språket, farten och det mäktiga berättarperspektivet som genomsyrar hela handlingen. Givetvis slogs även jag av detta. Starkt. Selma Lagerlöf är en otroligt skicklig författare som fyller ut sitt språk på ett sätt få författare tar sig frihet att göra idag.
Det jag dock tycker utmärker sig och kryddar Göstas saga, det som gör att jag verkligen kan uppskatta Selma som författare, är de små glimtarna av humor som uppenbarar sig i berättelsen. Ibland vet man inte säkert om det är svart ironi eller bara dålig självdistans, men jag vill tro att det är det första. Det ligger något humoristiskt i de poetiska överdrifterna som jag verkligen uppskattar. Jag vill i alla fall tro att det, i de flesta fall, är medvetna drag hos Selma.
En av mina absoluta favoritscener är när Marianne Sinclair lägger sig ner i snödrivan med sin storslagna svarta klänning för att dö. Efter att ha varit pappas flicka hela sitt liv vänder han sig mot henne när han inser hennes kärlek för Gösta. När fadern vägrar öppna dörren och släppa in henne så ser hon ingen annan lösning än att lägga sig och dö utanför sitt eget hus. Det barnsliga hämnden i att hennes far skulle få hitta henne död och bittert ångra sig blir på något sätt väldigt komiskt hos en vuxen kvinna. Det är något med andra människors stolthet och barnsliga ilska i kombination med den absurt uppförstorade självbilden som får mig att brista i skratt. Jag tycker att det är mästerligt porträtterat.
Dessutom så är det mycket roligare för läsaren att höra om en motgång hos någon som möter den för första gången, speciellt i vuxen ålder. En annan av mina favoritdelar ur humorperspektiv är nog den när Anna Stjärnhök sitter i samma släde som greve Henrik och han ska lägga in en stöt på henne, så odiskret som bara han kan. Så här går den mästerliga dialogen:
- Du är vacker, du Anna, sade han.
- Du pratar, Henrik.
- Du är den vackraste i hela Värmland.
- Det är jag visst inte.
- Den vackraste på slädpartiet är du i alla fall.
- Ack, Henrik, det är jag inte heller.
- Ja, men nog är du vackrast i denna släden. Det kan du inte neka.
Nej, det kunde hon inte.
Ty greve Henrik är inte vacker han.
Jag tycker skildringen av Anna Stjärnhöks försök att avstyra Henriks oärliga smicker och den lilla kommentaren på slutet är helt fantastisk. Det är något jag också uppskattar hos Selma, kvinnorna ser igenom männens inbillade hjältedåd eller sätt att imponera.
Den allmänna skildringen av Anna Stjärnhök tycker jag är väldigt verklighetstrogen och jag skulle vilja tro att det är en liten glimt av Selma själv som vi får se. En kvinna med vass humor som aldrig skulle ta någon skit. Hennes humor och träffsäkerhet i kontrast till det mjuka sättet att porträttera Värmlands djupa skogar tycker jag blir en härlig kontrast för läsaren att ta del av och jag ångrar inte att jag läste Gösta Berlings Saga.
/Michaela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar