Underbara Selma

När jag fick höra att vi skulle läsa en bok av Selma Lagerlöf blev jag otroligt glad. För mig har hon alltid varit en beundransvärd kvinna och nu skulle hon också förhoppningsvis få bli en beundransvärd författarinna. Så blev det, även om jag känner en viss hatkärlek till boken.

Den är ibland svår att förstå sig på, man har allt som oftast ingen koll på vem som är vem och jag var tvungen att läsa boken snabbare än vad jag hade önskat. Det som gör att jag ändå tycker om boken och Selma är det humoristiska sättet den är skriven på, de poetiska miljöbeskrivningarna och de många friheter Selma har tagit när hon skrivit boken. Farten i boken är också något jag fastnat för, det är som en romantisk och värmländsk actionfilm, utspelad på 1800 talet.

Om jag ska välja ett favoritkapitel i boken är det kapitlet där landskapet och främst sjön Lövem beskrivs på ett väldigt poetiskt och metaforiskt sätt. Här kommer ett underbart exempel ur kapitlet: (kap 1, s 27)

Den gäckas först en stund, kryper sakta, sakta fram ur det lätta omhöljet, så trolskt vacker, att man knappt kan känna igen den, men så kastar den med ett ryck av sig hela täcket och ligger där blott och bar och rosig och glittrar i morgonljuset.

Det mest fantastiska med Selma är (förutom att hon verkade skita fullkomligt i vad alla andra tyckte om henne och hennes verk) att hon i Gösta Berlings saga lyckas kombinera det poetiska, som vi såg i exemplet ovanför, med det humoristiska utan att det blir konstlat. Jag älskar också att så mycket lämnas åt läsaren. För ärligt talat så vet vi i stort sett ingenting om Gösta och hans inre tankar, utan vi får bilda oss vår egen uppfattning. Selma återger egentligen bara allt Gösta är med om, men ändå så känns det som att jag har lärt känna honom, åtminstone en liten del av honom.

Humorn, som jag har nämnt några gånger, ligger i stor del till hur hon beskriver karaktärerna. Exempelvis när Marianne Sinclair lägger sig ner för att dö, mestadels för att hon anser det vara en ljuvlig hämnd på sin far. Det är en ganska barnslig och märklig handling. Karaktärerna är så överdrivna och karismatiska och att läsa boken känns nästan lite som att se på en teaterföreställning, där det ofta överdrivs för att förtydliga.

Slutligen vill jag bara skrytsamt meddela att det går rykten i min släkt om att vi ska ha släktband till Selma Lagerlöf. Det berättar jag för alla och efter att ha läst den här underbara boken lär jag definitivt fortsätta med det!
/Sara