Till en början var boken aningen långtråkig. Det tog tid innan man kom in i språket och förstod allt, och det var förvirrande när det först handlade om en person för att sedan handla om någon annan. Dock tycker jag att boken blev bättre efter ungefär 150 sidor, och de sista 100 sidorna kunde jag knappt släppa den.
Jag brukar inte läsa den typen av böcker och den kan ha bidragit till att jag tyckte den var tråkig och svår till en början. När man kom in i det blev boken bättre och bättre, för att till slut klassas som ett konstverk av mig. Sättet Selma Lagerlöf beskriver naturen och karaktärerna på är imponerande.
Språket var väldigt svårt och man var tvungen att tänka efter innan man fortsatte läsa. Dock började boken flyta på bra efter ett tag. Jag tycker det är lärorikt med just den typen av språk.
Det fanns många karaktärer som lyste starkt och en av dem var just Gösta Berling. Han verkar vara en man som ändrar personlighet ganska mycket, men ändå kommer han tillbaka till den ödmjuka och vänliga sidan av sig själv. Jag tycker om att han förändras så mycket under bokens gång, för det gör det hela mer intressant.
En sak som jag verkligen fastnade för i boken var meningen: ”Tunga äro de vägar, som människor ha att vandra på jorden”. Livet är inte helt lätt och den här delen av boken visar verkligen det. Grevinnan Elisabeth har det väldigt tufft på Borg, och får dessutom reda på att Gösta Berling ska gifta sig med kvastflickan. Hon bestämmer sig till slut för att försöka ta sig över sjöns smältande is, där hon halkar och kryper, hoppar över vida rämnor och genomvåt når stranden. Den vandring hon gjorde för att hejda Gösta från att gifta sig med kvastflickan var tuff, och den visar hur mycket hon brydde sig om honom. Hon riskerade sitt liv för att stoppa giftermålet.
Trots att livet kan vara tufft ibland ska man fortsätta kämpa för det man vill nå, och man ska aldrig ge upp. Aldrig.
Alexandra Mörtl - SP10N
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar