Det målande språket

Det ämne jag valt att ta upp i det sista inlägget jag skall publicera, är språket.
Jag tycker språket i boken var utöver de vanliga, när det gäller de böcker jag brukar läsa. Språket var med fylligt och levande. Det finns båda posetiva och negativa synpunkter från mitt perspektiv när det gäller Selmas språk.

Aldrig kom det ett tillfälle där språket blev platt och grått, utan menningarna var hela tiden fyllda med alla färger, former och beskrivningar. Det fanns ingenting som framstod som oviktigt, utan allt målades färgrikt oavsett handling. De minsta händelserna blev så förstorade och taljrika, att man inte längre kunde skilja mellan vardagshändelserna och de förtrollande stunderna.
En dag på marknaden blev lika stort som när sintram hälsade på hos kavaljerna, tack vare det målande språket.

Selmas språk fick än även på vilovägar, när man ibland inte kunde skilja på vad överdrift och verklighet var. Fanns det verkligen bjönar, en djävul och andra tokigheter, eller var det bara en synonym till någonting annat? När allt blir så magiskt i boken och sagolikt, är det inte lätt att avgöra. Det som är väldigt tacksam med det, är att man själv får avgöra vad som sker.

Förutom att jag anser språket väldigt rogivande, kan det dock bli långrandigt att läsa 400 sidor med ett sådant språk. Ibland är det svårt att hålla koncentrationen och då kan det bli att man förlorar viktiga detaljer. En bok som Gösta Berlings saga, skall man läsa när man är pigg.

// Sofie