Gösta Berlings Saga - En bok jag älskat att hata

De sista sidorna ur Gösta Berlings Saga är utlästa och det första jag tänkte var: ”Äntligen!”
Men sen har jag tänkt på om jag verkligen tycker det. Kommer jag inte sakna Gösta? Sakna Selma? Jag har tänkt mycket på vad jag ska skriva här. Att jag hatar den. Att jag älskar den. Att jag inte känner någonting alls för boken. Men jag tror att det är någon slags hatkärlek till både boken, Gösta och Selma.

Om man tänker efter hur Gösta är så känns det knappt som om jag har fått lära känna honom alls. Jag vet egentligen ingenting om personen Gösta. Vad han tänker och vad han känner. Det enda man får veta om honom är vad han gör – hans handlingar. Man får aldrig veta vad han egentligen tycker om den personen eller den personen. Man får aldrig veta vad han känner eller hur han mår. Men på något sätt kan man inte låta bli att tycka om honom. Under de här veckorna har jag tänkt mycket på Gösta och det har nästan blivit lite konstigt ibland när vi i klassen har suttit och beklagat oss över hur jobbig boken har varit och vi har nästan pratat om Gösta som en riktigt irriterande person vi alla har träffat.

Själva boken då. Jag har haft väldigt stor behållning av våra boksamtal och Bokcirkeln. Utan det tror jag att jag knappt hade fattat hälften av vad som egentligen händer i boken. När vi diskuterat har jag fått ett helt nytt sätt att se på det vi läst och jag har verkligen förstått mer av handlingen. Boken i sig var svårläst, tung och på något sätt geggig. Jag har nog aldrig tyckt så illa om en bok som just den här men samtidigt har jag nog aldrig hatälskat en bok så här mycket. ”Jävla Gösta...” tänker man och skrattar sedan åt det.

Dock finns det en grej jag tänkt på hela tiden vi läst: Det känns som om hela boken egentligen handlar om Selma. Att allt det som händer har hon varit med om på ett eller annat sätt. Att Gösta bara är en person hon själv har hittat på så att det inte bli för uppenbart att den handlar om henne. Kapitlet om Värmland och allt det övernaturliga som är med i boken känns mer Selma än Gösta. Men på något sätt blir det mer tryggt. Man vet att Selma smyger omkring där i bakgrunden och ser till så att Gösta sköter sig.

Alltså: Jag tycker väldigt mycket om Selma. Det känns som om hon genom hela boken har skrivit med en gnutta humor även om den emellanåt är väldigt mörk och svår. I de mest djupa kapitel hittar man något som blir så överdrivet att man nästan börjar skratta och på något sätt känns det som om hon vill att man ska göra det.

Så Gösta Berlings Saga är en bok jag älskat att hata och det är en bok jag aldrig kommer glömma. Och ett meddelande till Selma: Du äger och du är en rockstjärna!

Hanna Niklasson