Gösta Berlings Saga är utläst och känslan efter att ha lagt undan boken för gott kan beskrivas som lättnad, befrielsen som infinner sig efter den tunga bördan på axlarna. Efter flera diskussioner med klasskamraterna har jag märkt att flera har till en början haft problem med det ålderdomliga språket.
Jag hade dock inga större problem med det gamla språket, snart lade jag knappt ens märke till det, men jag saknade beskrivningar. Eller ja, beskrivningar finns det gott om, speciellt miljöbeskrinvningar. Men Selma försöker göra allt mer dramatiskt än vad det egentligen är, det blir för overkligt och till slut kan jag inte leva mig in dem. Vanligtvis när jag läser en roman lever jag mig in i den så pass mycket att jag får bilder i huvudet av hur det kan se ut. Är den skickligt skriven blir det till och med som en längre film. Här fick jag dock nästan ingenting. Bara vid ett fåtal tillfällen dök bilderna upp framför mina ögon, för att sedan försvinna lika fort som de kom.
Det stycke som jag bäst kommer ihåg är i kapitel 32, ”Nygårdsflickan”, när pöbelhopen från Nygård på sidan 382 tänker ställa Göst Berling till svars för att ha krossat Nygårdsflickans hjärta.
”Tåget från skogen möter tåget från byggningen. Bålen flamma hela gården runt. Folket kan se båda kvinnorna och känna dem. Denna andra är ju unga grevinnan på Borg.”
Jag kan se framför mig hur en stor skara bybor tågar fram till Ekeby med facklor i händerna, och hur Gösta Berling sedan kliver fram för att tala till den ilskna folkmassan. Det är en stark och tydlig bild som dyker upp framför ögonen. Redan nu minns jag den, snart två veckor sedan kapitlet lästes, men det är också en av få och den enda jag minns.
Bilderna som jag älskar att uppleva och som är anledningen till min förkärlek till litteratur, är en så nära magisk upplevelse som det kan bli i en roman. Utan den, finns det inget nöje att finna och helheten ter sig ofta ointressant. Slutresultatet blir endast ord tryckta på en bit papper. För trots att allt är skrivet med ett väldigt poetiskt språk – för poetiskt kan jag knappast förneka att det är – är tristess det enda jag känner. Så fort jag har läst ett par sidor vill jag bara lägga undan boken igen för att aldrig mer öppna den och få veta hur det slutar.
Inte ens karaktärerna kan jag förlika mig med. Det är sällan man får veta varför de agerar på det sätt de gör, vilket gör det svårt att kunna se sig själv eller någon man känner i dessa. Selmas sätt att framföra dem är som om man såg de från hennes egna ögon, i ett tredjepersonsperspektiv. Ofta, antingen i början eller slutet på ett kapitel, är det till och med hon som berättar för läsaren. Det är en aspekt som jag, som litteraturälskare, aldrig stött på tidigare och det bidrar till mitt förakt av hela romanen. När jag läser en berättelse vill jag inte ha några subjektiva åsikter från verkligheten inuti texten, utan jag vill att allt ska flyta på; som i en film (så länge man inte heter Quentin Tarantino då). Dessutom skrev Selma på ett sådant sätt att hon inte tycktes känna karaktärerna själv, eftersom hon inte talar om vad de tycker och tänker utan bara vad de gör.
Även om jag är på god väg att bredda min litteratursmak till den grad att jag läser romaner – såväl gamla som nya – från nästan varenda genre, kunde jag inte förmå mig själv att tycka om Gösta Berlings Saga. Selma Lagerlöfs språk är främmande och inte alls vad jag förväntar mig att finna i en roman.
Emeric Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar