Summa summarum

ÄNTLIGEN! Boken är nu utläst och jag känner mig nästan som Gunde Svan måste ha gjort när han tog VM guld i mitten på 80-talet, eller kanske inte riktigt men nästintill. Det har varit 4 veckors intensiv läsning av Gösta Berlings Saga, med blod, svett och tårar och jag har nu tagit ett svårt beslut att lägga boken i kategorin ”finkulturella böcker”. Nu till den ständiga frågan.. Varför ?

Om vi ska börja med inledningen. ” Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvud lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndag såsom förra och många söndagar förut.(s.5) Måste säga att inledningen var för mig lika rolig, som jag tycker det är att kolla på ishockey, vilket är dödens. För det första utspelar sig inledningen i en kyrka, vilket är tråkigt bara det. För det andra kommer en personbeskrivningen av Gösta Berling strax efter det jag citera ovan, vilket gör att intresset för att läsa vidare minskar betydligt. Visst man får ett bra perspektiv om vem Gösta egentligen är och vad folk tycker om honom, men jag hade hellre läst en inledning något i stil med att Gösta nästan super ihjäl sig på en krog, för att vara en aning brutal. Detta kunde i bästa fall fångat mitt intresse, men i en kyrka ? Nej.
Förövrigt tycker jag att själva berättelsen var väldigt tråkig, överlag. Eftersom det till stor del bara handlar om en misslyckad försupen präst som nästan bara förstör för de människor han träffar. Jag tänker exempelvis på Majorskan, som räddar Göstas liv när han ligger däckad i snön av spriten och ger han mat och tak över huvudet. Som tack för det så tar han och de övriga kavaljererna ifrån henne Ekeby.

Berättelsen gör att hela boken blir så ohört dyster. Dels beror det nog på att det är vinter vilket innebär att det är mörkt och kallt och Gösta gör det ena misslyckandet efter det andra. Sedan beror det nog också på att boken skrevs på 1800-talet, och jag har en tanke att det verkade så tråkigt att leva under denna epok, även om det säkert inte var så. Eftersom de historier jag har läst från för har inneburit mycket krig, sjukdomar osv. Så min synvinkel från förr gör nog också att jag uppfattar boken mer dyster och tråkig. För att inte låta alltför negativ måste jag erkänna att slutet faktiskt var ganska hyfsat, jämfört med inledningen. Boken slutar ju med att Gösta och Elisabeth gifter sig och väljer allt leva ett fattigt liv. Slutet är bra på så sätt att det slutar lyckligt för Gösta eftersom han har en som älskar han och kan nog se ”ljuset i tunneln” när han också får jobba lite för brödfödan. Tidigare när han var kavaljer fick han allt serverat på ett bord, men blev han lyckligare för det ? Nej.

Det jobbigaste med boken var utan tvekan språket. Eftersom boken skrevs för mer än hundra år sedan, använde man helt andra ord som nästan har ”försvunnit” i dagens skrift. Detta gjorde inte bara att boken tog längre tid att läsa utan det kunde ibland vara svårt att riktigt hänga med. Trots detta märker jag ändå en skillnad från när man först började läsa boken till de sista 200 sidorna, eftersom man hade kommit in i språket på ett helt annat sätt. Det man märkte när man lästa var hur otroligt begåvad Selma var i sitt språk och i sina miljö- och personbeskrivningar. ”Det händer nog på sina ställen, att bergen maka sig åt sidan och låta slätten komma fram och titta på sjön. Men när den får se sjön i sin vrede, när den fräser och spottar som en vildkatt,eller ser den betäckt av den kalla röken, som kommer därav, att sjörået sysslar med brygd byk, då ger den snart bergen rätt och drar sig undan i sitt trånga fängelse igen.” Trots att Selma har skrivit en fantastisk bok rent språkligt sett måste jag nog ändå säga : Nej, Gösta Berlings saga var inget för mig och jag tror inte jag kommer ägna mig mer åt Selma Lagerlöfs böcker, det får nog räcka med att vi ses på tjugolappen. //Kasper