I en månad har Gösta Berling varit mannen i våra liv, vi har följt honom i 438 sidor, och det som fascinerar mig mest, är hans utveckling, man skulle kunna säga att han växer upp och blir en man, eller, att han bara blir en fegis, som är rädd för att leva.
Jag baserar mina åsikter på två punkter; den första, han tackar nej till majorskans erbjudande om Ekeby. Är detta för att han insett att han inte behöver allt det där för att vara lycklig? Eller är det för att han vet att om han får Ekeby i sin ägo, kommer han att falla in i samma gamla mönster som han var i några kapitel bak, där kvinnor, alkohol och drama bara var en vanlig tisdag för honom.
Den andra punkten som jag baserar mina åsikter på är att han väljer att slå sig ner, och spendera resten av livet med en kvinna, det vill säga, byta livsstil totalt. Gösta är en kvinnokarl in i märgen, så jag undrar, är han medveten om vad det är han ger upp, och om han är det, kan det vara så att han faktiskt har vuxit upp, och bestämt sig för att spendera livet med Elisabeth? Eller är han bara trött på alla konflikter, som hans minst sagt slampiga livsstil har dragit med sig?
När jag slår igen boken kan jag inte hjälpa mig själv ifrån att undra, hur kommer det att gå för min Gösta? Kommer han verkligen klara sitt nya liv, och leva upp till alla de löften och krav som nu ställs på honom som en äkta make? Samtidigt som jag tvivlar starkt på hans karaktär och självkänsla, så är det även svårt för mig att tro att Gösta skulle göra oss besvikna. För enligt mig, kan även gamla hundar lära sig sitta, och detta gäller även honom.
Rebecka Andersson
onsdag 30 november 2011
tisdag 22 november 2011
Gösta Berling - en speciell historia.
Det jag hade hört om Gösta berlings saga innan jag började läsa den var att den skulle ha en sån fantastisk inledning. Så när jag väl började på boken blev jag riktigt besviken, och de 200 sidorna efter det var inte mycket bättre än vad jag tyckte inledningen var. Men sen hände något, och jag insåg att jag inte längre tyckte det var lika jobbigt att öppna boken och fortsätta läsningen. Jag fastnade i en del karaktärer och kände hur jag ville veta mer om dem. Fortfarande fanns det med enligt mig oviktiga kapitel om människor som inte hade något med handlingen att göra, och alldeles för långa beskrivningar, men jag ville veta mer om Gösta och hans alla tjejer.
Ibland kändes det som att Selma försöker få in alldeles för mycket i boken, hon har så många idéer att allting blir lite huller om buller. Jag tror att boken hade kunnat bli bättre om hon gick in djupare på vissa karaktärer och fokuserade på dem, istället för att skriva om så många människor att man blir alldeles förvirrad. Annars tycker jag att Selma skriver på ett ganska bra och lättsamt sätt, dock går hennes metaforer och beskrivningar inte alltid hem. Jag hade faktiskt aldrig så svårt att komma in i det gamla språket, utan tyckte det kom ganska naturligt även om det såklart är annorlunda från en bok skriven idag.
En del i boken som jag fastnade extra mycket för var kapitel 24 om Broby marknad och speciellt den delen då Kapten Lennart offrar sitt liv för att rädda flera kvinnor och barn. Kapten Lennart är en karaktär jag kände för redan från börjar, han verkar egentligen vara en genomgod människa som allt bara går fel för. Det gör ont i mig när hans fru kastar ut honom på grund av att kavaljererna ville ha lite kul.
”Men när skivan vinande faller ner över dem, brytes dess kraft mot en mans uppsträckta armar. En man har inte krupit samman, utan rest sig över mängden en man har av fri vilja tagit emot slaget för att rädda de många, Kvinnor och barn står oskadda. En man har brutit slagets våldsamhet, men nu ligger han också medvetslös på marken.”
Citatet är enligt mig ett av de bästa i boken, de visar så hur bräcklig och modig en människa kan vara. Kapten Lennart gör i det sista något riktigt hjältemodigt, något som gör att man för alltid ska minnas honom. Hans fru och alla andra runt omkring honom ska hedra honom, och förlåta honom för det de tidigare trott att han gjort fel. Jag tycker det är en riktigt vacker del i boken, där en människa offrar allt han har för att rädda någon annan.
Nu är boken utläst och som sagt var det en bok som enligt mig blev allt bättre i slutet. De sista 100 sidorna var väldigt bra och till och med lite spännande. Jag skulle aldrig ha valt att läsa Gösta berlings saga, men jag är väldigt glad över att vi gjort det tillsammans, för man känner sig nästan lite stolt över att ha klarat det. Det är en riktig klassiker, som faktiskt alla borde ha läst, för vad man än tycker om boken måste man medge att Selma lagerlöf hade ett väldigt speciellt sätt att skriva på, och har faktiskt varit en riktig inspiration till många av dagens författare.
Rebecka Ljunggren
Ibland kändes det som att Selma försöker få in alldeles för mycket i boken, hon har så många idéer att allting blir lite huller om buller. Jag tror att boken hade kunnat bli bättre om hon gick in djupare på vissa karaktärer och fokuserade på dem, istället för att skriva om så många människor att man blir alldeles förvirrad. Annars tycker jag att Selma skriver på ett ganska bra och lättsamt sätt, dock går hennes metaforer och beskrivningar inte alltid hem. Jag hade faktiskt aldrig så svårt att komma in i det gamla språket, utan tyckte det kom ganska naturligt även om det såklart är annorlunda från en bok skriven idag.
En del i boken som jag fastnade extra mycket för var kapitel 24 om Broby marknad och speciellt den delen då Kapten Lennart offrar sitt liv för att rädda flera kvinnor och barn. Kapten Lennart är en karaktär jag kände för redan från börjar, han verkar egentligen vara en genomgod människa som allt bara går fel för. Det gör ont i mig när hans fru kastar ut honom på grund av att kavaljererna ville ha lite kul.
”Men när skivan vinande faller ner över dem, brytes dess kraft mot en mans uppsträckta armar. En man har inte krupit samman, utan rest sig över mängden en man har av fri vilja tagit emot slaget för att rädda de många, Kvinnor och barn står oskadda. En man har brutit slagets våldsamhet, men nu ligger han också medvetslös på marken.”
Citatet är enligt mig ett av de bästa i boken, de visar så hur bräcklig och modig en människa kan vara. Kapten Lennart gör i det sista något riktigt hjältemodigt, något som gör att man för alltid ska minnas honom. Hans fru och alla andra runt omkring honom ska hedra honom, och förlåta honom för det de tidigare trott att han gjort fel. Jag tycker det är en riktigt vacker del i boken, där en människa offrar allt han har för att rädda någon annan.
Nu är boken utläst och som sagt var det en bok som enligt mig blev allt bättre i slutet. De sista 100 sidorna var väldigt bra och till och med lite spännande. Jag skulle aldrig ha valt att läsa Gösta berlings saga, men jag är väldigt glad över att vi gjort det tillsammans, för man känner sig nästan lite stolt över att ha klarat det. Det är en riktig klassiker, som faktiskt alla borde ha läst, för vad man än tycker om boken måste man medge att Selma lagerlöf hade ett väldigt speciellt sätt att skriva på, och har faktiskt varit en riktig inspiration till många av dagens författare.
Rebecka Ljunggren
måndag 21 november 2011
Värmland och Majorskan
Vi har läst Gösta Berlings saga den senaste månaden. Jag skall vara helt ärlig och säga vad jag tycker om den. Jag tycker inte att Gösta Berlings saga har varit alls särskilt underhållande att läsa. Jag tycker att boken har varit jobbig och mycket krävande att läsa då framförallt språket den är skriven på är en mycket äldre svenska än vad jag vanligtvis är van vid. Jag läser inte så mycket litteratur från den tiden då jag finner modern litteratur mycket mer tilltalande. Men jag måste villigt erkänna att det känns bra att ha läst en bok Selma Lagerlöf skrivit då det är en av vår tids största författare. Tråkigt nog är det en av de få positiva upplevelserna jag har av boken. Jag tycker det kändes som lite av en kamp att läsa ut den, speciellt när man behövde läsa den under en sådan tidspress, det blev stressigt och svårt att koncentrera sig. Jag tror att det hade blivit en enklare och mer underhållande läsning om jag läst på mina egna villkor. Trots detta så tycker jag att det blev enklare och enklare att komma in i boken ju längre jag läst. I slutet var det nästan kul att läsa. Jag vet inte om detta beror på att boken blev mindre krävande att läsa eller att man kommit in mer i språket.
Jag tycker dock att språket är väldigt intressant då det är så målande. Selma beskriver verkligen sitt Värmland på ett mycket kärleksfullt och vackert sätt och jag som har tillbringat många somrar och vintrar i detta Värmländska landskapet kan inte heller låta bli att känna någon slags värme och kärlek till landskapet. Jag måste därför erkänna att trots att det kan bli lite för mycket av de äldre språk som kräver stor koncentration så tycker jag att det är svårt att inte ryckas med i Selmas passion när hon beskriver framförallt landskapet i sin bok.
Min favoritkaraktär igenom hela boken har varit Majorskan. Jag tycker om hur hon beskrivs som en väldigt robust kvinna som respekteras även utav män, då det var ett mansdominerande samhälle man levde i under den tiden boken utspelar sig. Selma framställer majorskan som en mycket barsk, men ändå god kvinna i boken. Hon hjälper dessa fattiga män och låter dem bo och arbeta på sitt bruk när ingen annan, som i Göstas fall inte vill ha något med dem att göra. Majorskan växer ännu mer i mina ögon när hon på sin dödsbädd erbjuder Gösta sitt bruk. Trots allt han gjort mot henne genom att driva bort henne från hennes eget bruk så att hon tvingas tigga längs vägkanterna.
Jag tycker dock att språket är väldigt intressant då det är så målande. Selma beskriver verkligen sitt Värmland på ett mycket kärleksfullt och vackert sätt och jag som har tillbringat många somrar och vintrar i detta Värmländska landskapet kan inte heller låta bli att känna någon slags värme och kärlek till landskapet. Jag måste därför erkänna att trots att det kan bli lite för mycket av de äldre språk som kräver stor koncentration så tycker jag att det är svårt att inte ryckas med i Selmas passion när hon beskriver framförallt landskapet i sin bok.
Min favoritkaraktär igenom hela boken har varit Majorskan. Jag tycker om hur hon beskrivs som en väldigt robust kvinna som respekteras även utav män, då det var ett mansdominerande samhälle man levde i under den tiden boken utspelar sig. Selma framställer majorskan som en mycket barsk, men ändå god kvinna i boken. Hon hjälper dessa fattiga män och låter dem bo och arbeta på sitt bruk när ingen annan, som i Göstas fall inte vill ha något med dem att göra. Majorskan växer ännu mer i mina ögon när hon på sin dödsbädd erbjuder Gösta sitt bruk. Trots allt han gjort mot henne genom att driva bort henne från hennes eget bruk så att hon tvingas tigga längs vägkanterna.
söndag 20 november 2011
Gösta Berlings saga - en bok att minnas
Gösta Berlings saga har varit som en berg- och dalbana för mig. Den första tanken som slog mig när jag öppnade boken och började läsa var att detta skulle ta ett tag. Jag hade rätt. Boken kändes väldigt svår och det tog en bra stund innan jag vande mig vid Selmas sätt att skriva på. Det är inte bara gammaldags utan även så pass målande att det ibland blir för mycket. Däremot tyckte jag att handlingen blev bättre och bättre ju längre in i boken jag kom. Jag tyckte att det var spännande att läsa om alla olika karaktärer, och det blev aldrig tråkigt eftersom det hände något nytt i varje kapitel.
Överlag tycker jag att boken var okej. Varken mer eller mindre. Vissa delar är verkligen intressanta och Selmas beskrivningar fungerar bra, men andra känns bara tunga och jobbiga att läsa.
En del i boken som jag fastnade för var denna:
”Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden trängas på tungan, när man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra snart ska stängas för alltid. ”Ack min vän, min vän”, vill man säga, ”Kan du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig trots allt? Hur kunde det dock bli så, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje, som du har skänkt mig!”
Detta ville man säga och så mycket, mycket annat.”
s. 425
Detta citat berör mig. Döden är ett ämne som aldrig blir gammalt, det berör oss alla oavsett tidsepok och jag tycker att Selma beskriver det på ett underbart sätt. Hon förklarar precis hur man känner när man vet att man inte sagt allt man borde. Det är också ett bra exempel på att det gamla språket inte behöver vara något negativt, utan istället kan stärka beskrivningar och uttryck.
Selma är en skicklig författarinna, det kan jag inte förneka. Däremot är boken inte i min smak, även om den var stundvis underhållande. Dock ångrar jag inte att jag läste Gösta Berlings saga. Det är en bok jag kommer att minnas!
Erika
Överlag tycker jag att boken var okej. Varken mer eller mindre. Vissa delar är verkligen intressanta och Selmas beskrivningar fungerar bra, men andra känns bara tunga och jobbiga att läsa.
En del i boken som jag fastnade för var denna:
”Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden trängas på tungan, när man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra snart ska stängas för alltid. ”Ack min vän, min vän”, vill man säga, ”Kan du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig trots allt? Hur kunde det dock bli så, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje, som du har skänkt mig!”
Detta ville man säga och så mycket, mycket annat.”
s. 425
Detta citat berör mig. Döden är ett ämne som aldrig blir gammalt, det berör oss alla oavsett tidsepok och jag tycker att Selma beskriver det på ett underbart sätt. Hon förklarar precis hur man känner när man vet att man inte sagt allt man borde. Det är också ett bra exempel på att det gamla språket inte behöver vara något negativt, utan istället kan stärka beskrivningar och uttryck.
Selma är en skicklig författarinna, det kan jag inte förneka. Däremot är boken inte i min smak, även om den var stundvis underhållande. Dock ångrar jag inte att jag läste Gösta Berlings saga. Det är en bok jag kommer att minnas!
Erika
Man ska aldrig säga aldrig
Liksom för många andra i klassen har läsandet av Gösta Berlings saga varit väldigt jobbigt för mig. Selma Lagerlöf är en fruktansvärt begåvad författare men jag tycker att hon har tryckt in alldeles för mycket detaljer i boken. Eftersom att boken utspelar sig på 1800-talet är språket anpassat därefter, och med alla dessa detaljer gör det gamla språket boken inte lättare att läsa. Efter de första 18 sidorna minns jag att jag bara hade förstått en sak; boken handlar om en alkoholiserad präst. När jag sedan kom till första kapitlet som handlar om ett berg och en skog och jag i samma veva insåg att jag bara läst en, vad som kändes, fruktansvärt lång inledning gav jag nästan upp. Personligen förstår jag inte tjusningen i det första kapitlet, eller varför det ens är med i boken. Självklart var de väldigt bra skrivet, som alla andra kapitel, men vad var poängen?
Även om läsandet har varit en börda fastnade jag för några få saker i boken. Ett exempel är detta citat:
Han sprang fram till brasan och sträckte sina händer in i den. Lågan slog tillsammans om dem, huden rynkade sig, naglarna knastrade. s.172
Citatet är väldigt simpelt egentligen, men jag fastnade för hur välskrivet hela kapitlet var och hur idiotiskt Gösta betedde sig när han sträckte in sina bara händer i elden bara sådär. Visst var jag medveten om hur rent ut sagt pantad han var vid det laget, men så dum att han nästan sätter sig själv i lågor hade jag aldrig anat. Den stackars unga grevinnan kände sig såklart inte mindre skyldig när han offrade sig själv framför ögonen på henne för en dum handkyss. Med andra ord handlade Gösta troligtvis på det viset endast för att fånga uppmärksamhet, och det är egentligen en bra beskrivning av honom. Han gör verkligen allt för att fånga uppmärksamhet av kvinnor.
Selma är som sagt en väldigt duktig författare, men det är alldeles för mycket detaljer i boken för min smak. Kanske är det jag som har fastnat i lättlästa böcker, men jag har aldrig haft så svårt för att läsa ut en bok som jag hade med denna. En sak att början var hopplös, för som många brukar säga tar det nästan 100 sidor att komma in i en bok, men att det fortsatte i samma takt hela tiden gjorde det bara ännu tuffare. Jag kanske aldrig heller gav boken en ärlig chans, men när jag förgäves försökte komma in i handlingen gång på gång slutade jag till sist att försöka. Läsandet blev till slut bara en plåga.
Samtidigt kan jag inte säga att boken är dålig, för det handlar mer om min smak av böcker än om handlingen. Men alla dessa beskrivningar, om och om igen, gör mig bara förvirrad. Det passar med några starka och händelsefulla kapitel då och då, inte ett efter ett som på ett löpande band. Boken känns nästan FÖR arbetad, som att Selma har skrivit om kapitlen flera gånger om för att få fram så mycket som möjligt. Vem har sagt att läsaren inte får föreställa sig vissa detaljer själv?
Hur som helst, även om boken var en plåga för mig säger jag inte att den är det för alla andra. Det handlar mer om smak och tid. Med tanke på hur detaljrik Gösta Berlings saga är behöver du nog ganska mycket tid att smälta och ta in allting, vilket vi inte riktigt hann med den här gången. Men vem vet, kanske ger jag boken en chans igen om några år? Man ska aldrig säga aldrig.
Malin
Även om läsandet har varit en börda fastnade jag för några få saker i boken. Ett exempel är detta citat:
Han sprang fram till brasan och sträckte sina händer in i den. Lågan slog tillsammans om dem, huden rynkade sig, naglarna knastrade. s.172
Citatet är väldigt simpelt egentligen, men jag fastnade för hur välskrivet hela kapitlet var och hur idiotiskt Gösta betedde sig när han sträckte in sina bara händer i elden bara sådär. Visst var jag medveten om hur rent ut sagt pantad han var vid det laget, men så dum att han nästan sätter sig själv i lågor hade jag aldrig anat. Den stackars unga grevinnan kände sig såklart inte mindre skyldig när han offrade sig själv framför ögonen på henne för en dum handkyss. Med andra ord handlade Gösta troligtvis på det viset endast för att fånga uppmärksamhet, och det är egentligen en bra beskrivning av honom. Han gör verkligen allt för att fånga uppmärksamhet av kvinnor.
Selma är som sagt en väldigt duktig författare, men det är alldeles för mycket detaljer i boken för min smak. Kanske är det jag som har fastnat i lättlästa böcker, men jag har aldrig haft så svårt för att läsa ut en bok som jag hade med denna. En sak att början var hopplös, för som många brukar säga tar det nästan 100 sidor att komma in i en bok, men att det fortsatte i samma takt hela tiden gjorde det bara ännu tuffare. Jag kanske aldrig heller gav boken en ärlig chans, men när jag förgäves försökte komma in i handlingen gång på gång slutade jag till sist att försöka. Läsandet blev till slut bara en plåga.
Samtidigt kan jag inte säga att boken är dålig, för det handlar mer om min smak av böcker än om handlingen. Men alla dessa beskrivningar, om och om igen, gör mig bara förvirrad. Det passar med några starka och händelsefulla kapitel då och då, inte ett efter ett som på ett löpande band. Boken känns nästan FÖR arbetad, som att Selma har skrivit om kapitlen flera gånger om för att få fram så mycket som möjligt. Vem har sagt att läsaren inte får föreställa sig vissa detaljer själv?
Hur som helst, även om boken var en plåga för mig säger jag inte att den är det för alla andra. Det handlar mer om smak och tid. Med tanke på hur detaljrik Gösta Berlings saga är behöver du nog ganska mycket tid att smälta och ta in allting, vilket vi inte riktigt hann med den här gången. Men vem vet, kanske ger jag boken en chans igen om några år? Man ska aldrig säga aldrig.
Malin
Resan med Gösta Berling!
Nu är dom 438 sidorna av Gösta Berlings saga utlästa. Boken har varit lite svårsmält och jag tyckte att det tog ett bra att komma in i den, att den var lite svår att förstå berodde nog mycket på det ganska svåra språket som var i boken. Det var väldigt poetiskt men samtidigt berättande, hon hoppade mycket från olika händelser och personer, vilket jag tyckte, gjorde det svårt att hänga med ibland.
Trots detta tycker jag att det har varit spännande att läsa en bok av en nobelpristagare och man kan nu känna sig lite mer allmänbildad. Det behövdes att vi fick sitta i grupper och prata om boken en gång i veckan tror jag, för annars hade det nog varit svårt att förstå allt som hände, för det hände mycket. En ska som boken inte var är långtråkig, varje kapitel bjöd på en ny saga med nya karaktärer och händelser. Detta var såklart både positivt och negativt. Den negativa aspekten var som jag sa ovan att det var lite svårt att hänga med i svängarna.
Jag gillade de målande miljöbeskrivningarna och där märks det särskilt tydligt hur poetiska hon är. Man såg framför sig de värmländska skogarna, den långa sjön, de höga bergen och den rika slätten. Selma var verkligen duktig på att måla upp en bild. Men det var gånger som jag faktiskt tyckte att det blev lite mycket miljöbeskrivningar på rad, man ville veta vad som skulle hända med karaktären också var det två sidor om miljön istället.
Ett stycke jag kommer särskilt ihåg från boken var det när Marianne Sinclaire blev utslängd av sin pappa efter att hon kysst Gösta. Hur hon sedan lade sig i snön för att dö på sidan 88 i boken. Jag tror jag kommer ihåg det för jag tycker det är väldigt talade för hur hon är som person, någon som alltid får som hon vill och aldrig haft några som helst motgångar i livet. Så när hennes pappa stängde ut henne skulle hon bara helt enkelt lägga sig ner i snön och frysa ihjäl.
”Där på gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne.”
För att sammanfatta mina tankar vill jag nog säga att det är kul att ha läst boken, även om det var lite kämpigt att faktiska läsa den, man kom in mer i den mot slutet och de sista kapitlen var riktigt bra. Jag skulle aldrig ha valt att läsa den om jag hade fått välja vilken bok jag ville, men man måste vidga sin vyer lite. Allt som allt har jag haft en mestadels positiv upplevelse tillsammans med Gösta Berling.
// Johanna Olausson
Trots detta tycker jag att det har varit spännande att läsa en bok av en nobelpristagare och man kan nu känna sig lite mer allmänbildad. Det behövdes att vi fick sitta i grupper och prata om boken en gång i veckan tror jag, för annars hade det nog varit svårt att förstå allt som hände, för det hände mycket. En ska som boken inte var är långtråkig, varje kapitel bjöd på en ny saga med nya karaktärer och händelser. Detta var såklart både positivt och negativt. Den negativa aspekten var som jag sa ovan att det var lite svårt att hänga med i svängarna.
Jag gillade de målande miljöbeskrivningarna och där märks det särskilt tydligt hur poetiska hon är. Man såg framför sig de värmländska skogarna, den långa sjön, de höga bergen och den rika slätten. Selma var verkligen duktig på att måla upp en bild. Men det var gånger som jag faktiskt tyckte att det blev lite mycket miljöbeskrivningar på rad, man ville veta vad som skulle hända med karaktären också var det två sidor om miljön istället.
Ett stycke jag kommer särskilt ihåg från boken var det när Marianne Sinclaire blev utslängd av sin pappa efter att hon kysst Gösta. Hur hon sedan lade sig i snön för att dö på sidan 88 i boken. Jag tror jag kommer ihåg det för jag tycker det är väldigt talade för hur hon är som person, någon som alltid får som hon vill och aldrig haft några som helst motgångar i livet. Så när hennes pappa stängde ut henne skulle hon bara helt enkelt lägga sig ner i snön och frysa ihjäl.
”Där på gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne.”
För att sammanfatta mina tankar vill jag nog säga att det är kul att ha läst boken, även om det var lite kämpigt att faktiska läsa den, man kom in mer i den mot slutet och de sista kapitlen var riktigt bra. Jag skulle aldrig ha valt att läsa den om jag hade fått välja vilken bok jag ville, men man måste vidga sin vyer lite. Allt som allt har jag haft en mestadels positiv upplevelse tillsammans med Gösta Berling.
// Johanna Olausson
lördag 19 november 2011
Lång var Min väg.
Till en början var boken aningen långtråkig. Det tog tid innan man kom in i språket och förstod allt, och det var förvirrande när det först handlade om en person för att sedan handla om någon annan. Dock tycker jag att boken blev bättre efter ungefär 150 sidor, och de sista 100 sidorna kunde jag knappt släppa den.
Jag brukar inte läsa den typen av böcker och den kan ha bidragit till att jag tyckte den var tråkig och svår till en början. När man kom in i det blev boken bättre och bättre, för att till slut klassas som ett konstverk av mig. Sättet Selma Lagerlöf beskriver naturen och karaktärerna på är imponerande.
Språket var väldigt svårt och man var tvungen att tänka efter innan man fortsatte läsa. Dock började boken flyta på bra efter ett tag. Jag tycker det är lärorikt med just den typen av språk.
Det fanns många karaktärer som lyste starkt och en av dem var just Gösta Berling. Han verkar vara en man som ändrar personlighet ganska mycket, men ändå kommer han tillbaka till den ödmjuka och vänliga sidan av sig själv. Jag tycker om att han förändras så mycket under bokens gång, för det gör det hela mer intressant.
En sak som jag verkligen fastnade för i boken var meningen: ”Tunga äro de vägar, som människor ha att vandra på jorden”. Livet är inte helt lätt och den här delen av boken visar verkligen det. Grevinnan Elisabeth har det väldigt tufft på Borg, och får dessutom reda på att Gösta Berling ska gifta sig med kvastflickan. Hon bestämmer sig till slut för att försöka ta sig över sjöns smältande is, där hon halkar och kryper, hoppar över vida rämnor och genomvåt når stranden. Den vandring hon gjorde för att hejda Gösta från att gifta sig med kvastflickan var tuff, och den visar hur mycket hon brydde sig om honom. Hon riskerade sitt liv för att stoppa giftermålet.
Trots att livet kan vara tufft ibland ska man fortsätta kämpa för det man vill nå, och man ska aldrig ge upp. Aldrig.
Alexandra Mörtl - SP10N
Jag brukar inte läsa den typen av böcker och den kan ha bidragit till att jag tyckte den var tråkig och svår till en början. När man kom in i det blev boken bättre och bättre, för att till slut klassas som ett konstverk av mig. Sättet Selma Lagerlöf beskriver naturen och karaktärerna på är imponerande.
Språket var väldigt svårt och man var tvungen att tänka efter innan man fortsatte läsa. Dock började boken flyta på bra efter ett tag. Jag tycker det är lärorikt med just den typen av språk.
Det fanns många karaktärer som lyste starkt och en av dem var just Gösta Berling. Han verkar vara en man som ändrar personlighet ganska mycket, men ändå kommer han tillbaka till den ödmjuka och vänliga sidan av sig själv. Jag tycker om att han förändras så mycket under bokens gång, för det gör det hela mer intressant.
En sak som jag verkligen fastnade för i boken var meningen: ”Tunga äro de vägar, som människor ha att vandra på jorden”. Livet är inte helt lätt och den här delen av boken visar verkligen det. Grevinnan Elisabeth har det väldigt tufft på Borg, och får dessutom reda på att Gösta Berling ska gifta sig med kvastflickan. Hon bestämmer sig till slut för att försöka ta sig över sjöns smältande is, där hon halkar och kryper, hoppar över vida rämnor och genomvåt når stranden. Den vandring hon gjorde för att hejda Gösta från att gifta sig med kvastflickan var tuff, och den visar hur mycket hon brydde sig om honom. Hon riskerade sitt liv för att stoppa giftermålet.
Trots att livet kan vara tufft ibland ska man fortsätta kämpa för det man vill nå, och man ska aldrig ge upp. Aldrig.
Alexandra Mörtl - SP10N
Slutet gott, allting gott
Jag har aldrig varit den som förstår mig på den gamla, svenska traditionella skriften. En del älskar att utmana ödet och sätta sig ner med en gammal svensk klassiker där språket nästan är ogenkännligt, medan andra (här är jag inkluderad) väljer böckerna om heta relationer, mord och skvaller. När boken Gösta Berlings saga lades framför oss på skolbänken var min första tanke: "Åh nej, ännu en bok att tvångsläsa på några veckor medan man har tusen andra saker att koncentrera sig på" och den tanken har tyvärr levt vidare.
Att slå upp första sidan och börja läsa kändes allt ifrån roligt. Att se dessa drygt 400 sidor gav mig en klump i magen och lusten att fortsätta läsa blev mindre och mindre efter varje gång jag läste om texten för att verkligen förstå handlingen. Olika karaktärer kastades in och ut ur berättelsen, nya händelser utspelades i varje kapitel och allting blandades ihop till en stor truls i mitt huvud. Att även veta om att man har en vecka på sig att läsa 100 sidor satte press på läsandet och gjorde att man inte förstod hälften av vad man läste.
Trots detta kämpade vi vidare med boken, dag efter dag. Det gällde att vara ständigt koncentrerad och reflektera över allt man läste, då språket boken skrevs på gjorde det krångligade att hänga med i handlingen. Gösta Belings saga är en bok man ska ta till sig om man vill utmana sitt läshuvud, och det krävs tålamod, tolerans och vilja för att ta sig igenom boken om man inte är tillräckligt van vid den gamla svenska stilen.
Den karaktär jag fastnade mest för vad faktiskt Marianne Sinclaire. Jag tror att detta beror på att hon var den personen som speglade det samhälle jag omringas av mest, hon var ung och utséendefixerad, hade bestämda åsikter och ville att allt skulle gå hennes väg. Kärlekshistorian mellan Marianne och Gösta var även det stycke i boken jag fastnade för mest då det spelgade mordern och olycklig kärlek. Hennes egosim visas som allra mest då hon på sidan 87 i boken inte blir insläppt i sitt eget hem efter att ha kysst Gösta Berling. Hon blir otroligt förnedrad och för att visa sin illvilja mot hennes fars beslut, bestämmer hon sig för att dramatiskt lägga sig ner i snödrivan och dö, endast för att ge honom de skuldkänslor han förtäjänar att få.
Det beskrivs såhär i boken: "Därpå gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning, lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne."
När nu Gösta Berlings saga är utläst känner jag en lättnad, och samtidigt är jag väldigt stolt över mig själv som tog mig igenom en svårläst och djup bok såpass lätt som jag trots allt gjorde. Att läsa ut den här boken gjorde mig stolt över mig själv och jag ger mig själv en stor eloge. Uppdrag slutfört!
Emilia
Att slå upp första sidan och börja läsa kändes allt ifrån roligt. Att se dessa drygt 400 sidor gav mig en klump i magen och lusten att fortsätta läsa blev mindre och mindre efter varje gång jag läste om texten för att verkligen förstå handlingen. Olika karaktärer kastades in och ut ur berättelsen, nya händelser utspelades i varje kapitel och allting blandades ihop till en stor truls i mitt huvud. Att även veta om att man har en vecka på sig att läsa 100 sidor satte press på läsandet och gjorde att man inte förstod hälften av vad man läste.
Trots detta kämpade vi vidare med boken, dag efter dag. Det gällde att vara ständigt koncentrerad och reflektera över allt man läste, då språket boken skrevs på gjorde det krångligade att hänga med i handlingen. Gösta Belings saga är en bok man ska ta till sig om man vill utmana sitt läshuvud, och det krävs tålamod, tolerans och vilja för att ta sig igenom boken om man inte är tillräckligt van vid den gamla svenska stilen.
Den karaktär jag fastnade mest för vad faktiskt Marianne Sinclaire. Jag tror att detta beror på att hon var den personen som speglade det samhälle jag omringas av mest, hon var ung och utséendefixerad, hade bestämda åsikter och ville att allt skulle gå hennes väg. Kärlekshistorian mellan Marianne och Gösta var även det stycke i boken jag fastnade för mest då det spelgade mordern och olycklig kärlek. Hennes egosim visas som allra mest då hon på sidan 87 i boken inte blir insläppt i sitt eget hem efter att ha kysst Gösta Berling. Hon blir otroligt förnedrad och för att visa sin illvilja mot hennes fars beslut, bestämmer hon sig för att dramatiskt lägga sig ner i snödrivan och dö, endast för att ge honom de skuldkänslor han förtäjänar att få.
Det beskrivs såhär i boken: "Därpå gick den sköna Marianne och lade sig till vila i drivan. Hon kastade av sig pälsen och låg i sin svarta sammetsklänning, lätt skönjbar mot den vita snön. Hon låg och tänkte på hur hennes far skulle komma ut nästa dag på sin tidiga morgonvandring och finna henne där. Hon önskade bara detta, att han själv måtte finna henne."
När nu Gösta Berlings saga är utläst känner jag en lättnad, och samtidigt är jag väldigt stolt över mig själv som tog mig igenom en svårläst och djup bok såpass lätt som jag trots allt gjorde. Att läsa ut den här boken gjorde mig stolt över mig själv och jag ger mig själv en stor eloge. Uppdrag slutfört!
Emilia
fredag 18 november 2011
Hårdsmält, utmanande eller utvecklande?
Genom läsningen av denna klassiker har jag flertalet gånger frågat mig själv vad det är som alla avgudar och prisar. Det var först i slutet på boken, när jag lärt mig att läsa den bättre och kunde börja ta in själva historian och författarskapet som jag insåg vad som skiljde mig från de som tyckte om den. Insikten kom inte ur det faktum att jag lärde mig att gilla sagan, utan i det att en samtida förståelse för språket spelar stor roll för ens möjlighet att tolka en berättelse.
I början av Göstas resa när han första gången möter majorskan på Ekeby finns en dialog mellan de två. I dialogen ett stycke, ett långt, utdraget och många gånger motsägande stycke om hur Gösta tycker om majorskans vilja att ta honom som kavaljer. Nu dumförklarar jag väl mig själv, men jag förstod aldrig riktigt om han var tacksam eller plågad för den möjlighet han fick att slippa från livet som tiggare på Lövsjös vägar. Detta gjorde det också svårt för mig att förstå sig på Gösta som person, och senare även berättelsen i helhet. Min oförmåga att förstå ligger kanske i att jag inte tidigare läst litteratur från samma tid. Men jag tycker ändå att Lagerlöf krånglar till det, och gör det till en bok som jag inte riktigt kan greppa.
När det gäller de fragmenterade bilder jag lyckats få av vissa karaktärer så är min favorit ändå Gösta. Trots att han verkar vara Sveriges mest sympatiserade skitstövel/kvinnokarl/egoist så har han något mänskligt och igenkännande i sig. Han felar, gynnar ständigt sig själv (även om han inte alltid erkänner det) och verkar tro att han är den mest märkvärdiga människa som vandrat på Värmlands marker. Men samtidigt har han en självinsikt, han är bara en människa, och känner väl därför att han ständigt måste hävda sig. För andra, men främst för sig själv.
Miljöbeskrivningarna i boken är den för mig ledande positiva faktorn. Med långa utlägg, fyndiga och realistiska liknelser blev det de delar i boken som man lätt kunde förstå (trots det obekanta språket). Däremot så är det ju inte det som skulle få mig att vilja läsa boken igen. Om det vore något som fick mig att göra det igen så vore det just de bitar som jag inte hade lätt för.
På lektionstid har vi i klassen diskuterat det här med att bredda sin litterära värld, läsa sådant utanför bekvämlighetszonen. Och kanske är Gösta Berlings Saga just ett sånt steg utanför. Men man får nog också inse, eller kanske till och med förvänta sig, att man på första försöket inte kommer förstå allt eller rentav kunna njuta av boken. Så kanske ger jag mig åter på Berling och hans kamrater någon gång i framtiden, och kanske kommer jag förstå lite mer den gången, men för nu stannar jag nog kvar i bekvämligheten i några böcker.
Catrine Aronsson, SP10N
I början av Göstas resa när han första gången möter majorskan på Ekeby finns en dialog mellan de två. I dialogen ett stycke, ett långt, utdraget och många gånger motsägande stycke om hur Gösta tycker om majorskans vilja att ta honom som kavaljer. Nu dumförklarar jag väl mig själv, men jag förstod aldrig riktigt om han var tacksam eller plågad för den möjlighet han fick att slippa från livet som tiggare på Lövsjös vägar. Detta gjorde det också svårt för mig att förstå sig på Gösta som person, och senare även berättelsen i helhet. Min oförmåga att förstå ligger kanske i att jag inte tidigare läst litteratur från samma tid. Men jag tycker ändå att Lagerlöf krånglar till det, och gör det till en bok som jag inte riktigt kan greppa.
När det gäller de fragmenterade bilder jag lyckats få av vissa karaktärer så är min favorit ändå Gösta. Trots att han verkar vara Sveriges mest sympatiserade skitstövel/kvinnokarl/egoist så har han något mänskligt och igenkännande i sig. Han felar, gynnar ständigt sig själv (även om han inte alltid erkänner det) och verkar tro att han är den mest märkvärdiga människa som vandrat på Värmlands marker. Men samtidigt har han en självinsikt, han är bara en människa, och känner väl därför att han ständigt måste hävda sig. För andra, men främst för sig själv.
Miljöbeskrivningarna i boken är den för mig ledande positiva faktorn. Med långa utlägg, fyndiga och realistiska liknelser blev det de delar i boken som man lätt kunde förstå (trots det obekanta språket). Däremot så är det ju inte det som skulle få mig att vilja läsa boken igen. Om det vore något som fick mig att göra det igen så vore det just de bitar som jag inte hade lätt för.
På lektionstid har vi i klassen diskuterat det här med att bredda sin litterära värld, läsa sådant utanför bekvämlighetszonen. Och kanske är Gösta Berlings Saga just ett sånt steg utanför. Men man får nog också inse, eller kanske till och med förvänta sig, att man på första försöket inte kommer förstå allt eller rentav kunna njuta av boken. Så kanske ger jag mig åter på Berling och hans kamrater någon gång i framtiden, och kanske kommer jag förstå lite mer den gången, men för nu stannar jag nog kvar i bekvämligheten i några böcker.
Catrine Aronsson, SP10N
Magin uteblir
Gösta Berlings Saga är utläst och känslan efter att ha lagt undan boken för gott kan beskrivas som lättnad, befrielsen som infinner sig efter den tunga bördan på axlarna. Efter flera diskussioner med klasskamraterna har jag märkt att flera har till en början haft problem med det ålderdomliga språket.
Jag hade dock inga större problem med det gamla språket, snart lade jag knappt ens märke till det, men jag saknade beskrivningar. Eller ja, beskrivningar finns det gott om, speciellt miljöbeskrinvningar. Men Selma försöker göra allt mer dramatiskt än vad det egentligen är, det blir för overkligt och till slut kan jag inte leva mig in dem. Vanligtvis när jag läser en roman lever jag mig in i den så pass mycket att jag får bilder i huvudet av hur det kan se ut. Är den skickligt skriven blir det till och med som en längre film. Här fick jag dock nästan ingenting. Bara vid ett fåtal tillfällen dök bilderna upp framför mina ögon, för att sedan försvinna lika fort som de kom.
Det stycke som jag bäst kommer ihåg är i kapitel 32, ”Nygårdsflickan”, när pöbelhopen från Nygård på sidan 382 tänker ställa Göst Berling till svars för att ha krossat Nygårdsflickans hjärta.
”Tåget från skogen möter tåget från byggningen. Bålen flamma hela gården runt. Folket kan se båda kvinnorna och känna dem. Denna andra är ju unga grevinnan på Borg.”
Jag kan se framför mig hur en stor skara bybor tågar fram till Ekeby med facklor i händerna, och hur Gösta Berling sedan kliver fram för att tala till den ilskna folkmassan. Det är en stark och tydlig bild som dyker upp framför ögonen. Redan nu minns jag den, snart två veckor sedan kapitlet lästes, men det är också en av få och den enda jag minns.
Bilderna som jag älskar att uppleva och som är anledningen till min förkärlek till litteratur, är en så nära magisk upplevelse som det kan bli i en roman. Utan den, finns det inget nöje att finna och helheten ter sig ofta ointressant. Slutresultatet blir endast ord tryckta på en bit papper. För trots att allt är skrivet med ett väldigt poetiskt språk – för poetiskt kan jag knappast förneka att det är – är tristess det enda jag känner. Så fort jag har läst ett par sidor vill jag bara lägga undan boken igen för att aldrig mer öppna den och få veta hur det slutar.
Inte ens karaktärerna kan jag förlika mig med. Det är sällan man får veta varför de agerar på det sätt de gör, vilket gör det svårt att kunna se sig själv eller någon man känner i dessa. Selmas sätt att framföra dem är som om man såg de från hennes egna ögon, i ett tredjepersonsperspektiv. Ofta, antingen i början eller slutet på ett kapitel, är det till och med hon som berättar för läsaren. Det är en aspekt som jag, som litteraturälskare, aldrig stött på tidigare och det bidrar till mitt förakt av hela romanen. När jag läser en berättelse vill jag inte ha några subjektiva åsikter från verkligheten inuti texten, utan jag vill att allt ska flyta på; som i en film (så länge man inte heter Quentin Tarantino då). Dessutom skrev Selma på ett sådant sätt att hon inte tycktes känna karaktärerna själv, eftersom hon inte talar om vad de tycker och tänker utan bara vad de gör.
Även om jag är på god väg att bredda min litteratursmak till den grad att jag läser romaner – såväl gamla som nya – från nästan varenda genre, kunde jag inte förmå mig själv att tycka om Gösta Berlings Saga. Selma Lagerlöfs språk är främmande och inte alls vad jag förväntar mig att finna i en roman.
Emeric Carlsson
Jag hade dock inga större problem med det gamla språket, snart lade jag knappt ens märke till det, men jag saknade beskrivningar. Eller ja, beskrivningar finns det gott om, speciellt miljöbeskrinvningar. Men Selma försöker göra allt mer dramatiskt än vad det egentligen är, det blir för overkligt och till slut kan jag inte leva mig in dem. Vanligtvis när jag läser en roman lever jag mig in i den så pass mycket att jag får bilder i huvudet av hur det kan se ut. Är den skickligt skriven blir det till och med som en längre film. Här fick jag dock nästan ingenting. Bara vid ett fåtal tillfällen dök bilderna upp framför mina ögon, för att sedan försvinna lika fort som de kom.
Det stycke som jag bäst kommer ihåg är i kapitel 32, ”Nygårdsflickan”, när pöbelhopen från Nygård på sidan 382 tänker ställa Göst Berling till svars för att ha krossat Nygårdsflickans hjärta.
”Tåget från skogen möter tåget från byggningen. Bålen flamma hela gården runt. Folket kan se båda kvinnorna och känna dem. Denna andra är ju unga grevinnan på Borg.”
Jag kan se framför mig hur en stor skara bybor tågar fram till Ekeby med facklor i händerna, och hur Gösta Berling sedan kliver fram för att tala till den ilskna folkmassan. Det är en stark och tydlig bild som dyker upp framför ögonen. Redan nu minns jag den, snart två veckor sedan kapitlet lästes, men det är också en av få och den enda jag minns.
Bilderna som jag älskar att uppleva och som är anledningen till min förkärlek till litteratur, är en så nära magisk upplevelse som det kan bli i en roman. Utan den, finns det inget nöje att finna och helheten ter sig ofta ointressant. Slutresultatet blir endast ord tryckta på en bit papper. För trots att allt är skrivet med ett väldigt poetiskt språk – för poetiskt kan jag knappast förneka att det är – är tristess det enda jag känner. Så fort jag har läst ett par sidor vill jag bara lägga undan boken igen för att aldrig mer öppna den och få veta hur det slutar.
Inte ens karaktärerna kan jag förlika mig med. Det är sällan man får veta varför de agerar på det sätt de gör, vilket gör det svårt att kunna se sig själv eller någon man känner i dessa. Selmas sätt att framföra dem är som om man såg de från hennes egna ögon, i ett tredjepersonsperspektiv. Ofta, antingen i början eller slutet på ett kapitel, är det till och med hon som berättar för läsaren. Det är en aspekt som jag, som litteraturälskare, aldrig stött på tidigare och det bidrar till mitt förakt av hela romanen. När jag läser en berättelse vill jag inte ha några subjektiva åsikter från verkligheten inuti texten, utan jag vill att allt ska flyta på; som i en film (så länge man inte heter Quentin Tarantino då). Dessutom skrev Selma på ett sådant sätt att hon inte tycktes känna karaktärerna själv, eftersom hon inte talar om vad de tycker och tänker utan bara vad de gör.
Även om jag är på god väg att bredda min litteratursmak till den grad att jag läser romaner – såväl gamla som nya – från nästan varenda genre, kunde jag inte förmå mig själv att tycka om Gösta Berlings Saga. Selma Lagerlöfs språk är främmande och inte alls vad jag förväntar mig att finna i en roman.
Emeric Carlsson
En sagas baksida
Mer än en månad har gått sedan jag fick boken ”Gösta Berlings saga” i min hand. Klassikern jag alltid hört äldre i min närhet prata om, klassikern som är Selma Lagerlöfs debutbok.
Jag ställer mig själv frågan: ”Vad fastnade jag för i boken?”, vilket jag tycker är en svår fråga eftersom det har hänt så väldigt mycket från pärm till pärm i denna bok. Det jag funderat mest över, och även fastnat mest för måste ändå vara Selmas mod att skriva om just det ämne hon har valt, på den tiden hon skrev det. Ämnet skulle jag vilja beskriva som en vardags eller en sagas baksida. Denna bok innehåller händelser som jag inte tror var de vanligaste att skriva om på denna tid, händelser som inte ens var vanliga att fundera och tänka över, de fanns helt enkelt bara där. Hon skriver exempelvis om handlingar med djävulen, otrohet, festande och ungkarlsliv. Detta förstår jag naturligtvis skedde eller pratades om på även denna tid, så jag tycker inte att boken är orealistisk. Men för mig är det inget självklart som folk pratade eller låtsades om. Jag kanske inbillar mig, men det känns som att det var något som helst tystades ner. Eller så kanske det var så att det pratades vilt om det, och nedtystningen är endast något jag fått för mig genom sagor och filmer. Jag har kanske aldrig varit medveten om verkligheten - ”sagornas baksida”.
Även fast temat och handlingen varit det som jag fastnat mest vid, finns det självklart andra saker som jag inte minst lagt märke till. Språket var något som kanske irriterade eller kändes väldigt annorlunda i början, men ju längre in i boken jag kom, ju naturligare blev det. Tillslut märkte jag inte skillnad som det stod till exempel tjugo eller tjugu, vilket för mig var ett störningsmoment i början av läsningen.
Jag kan inte villigt erkänna att det är någon av karaktärerna jag fastnat särskilt mycket för. Men om ett val ändå ska ske, och om jag tänker efter nog, vem var egentligen Sintram? Den mystiska brukspatronen som sålt sin själ till djävulen, är en riktig skojare, eller till och med djävulens avbildning på jorden? Många teorier kan växa fram om den mystiska Sintram, som då och då tog på sig sin pälsförklädnad och drog runt till gårdarna.
För att utvärdera boken skulle det vara lätt att endast säga att den är gammalmodig, och inte en bok för dagens ungdomar, vilket för mig är det första som dyker upp i huvudet. Men om jag funderar vidare på vad det kan finnas för anledning till varför den är en klassiker, så förändras mina åsikter. En klassiker för mig är en bok som man kan läsa, som är skriven under vilken tid som helst, och man kan ändå dra paralleller till samhället man själv lever i. Möjligheten finns att fallet även är sådant gällande denna bok. Vissa av händelserna som sker i sagan, de sker även idag. Det festas vilt, otrohet finns fortfarande, avtal med djävulen kan kanske tolkas på ett sådant sätt, att man uppfattar att det sker även idag, och ungkarlsliv finns det fortfarande gott om (antar jag).
Kanske är det så att även om detta sker än idag, är det inget som pratas högt om, möjligtvis skrivs ner. Kan det då även ha varit på detta vis under Selmas tid? Det var ingen som pratade högt om allt som skedde då, precis som nu. Att ”Gösta Berlings saga”, baksidan av en saga enligt mig, skrevs kanske upprörde folk då, för det var inget som någon ville prata högt om. Kanske detta skulle kunna inträffa även nu. Idag uppskattar vi Selmas bok, så vem vet, på 2200-talet kanske det är människor som uppskattar böcker skrivna om vår vardags baksida, även om böcker innehållande detta kritiseras starkt idag.
/Mirjam
Jag ställer mig själv frågan: ”Vad fastnade jag för i boken?”, vilket jag tycker är en svår fråga eftersom det har hänt så väldigt mycket från pärm till pärm i denna bok. Det jag funderat mest över, och även fastnat mest för måste ändå vara Selmas mod att skriva om just det ämne hon har valt, på den tiden hon skrev det. Ämnet skulle jag vilja beskriva som en vardags eller en sagas baksida. Denna bok innehåller händelser som jag inte tror var de vanligaste att skriva om på denna tid, händelser som inte ens var vanliga att fundera och tänka över, de fanns helt enkelt bara där. Hon skriver exempelvis om handlingar med djävulen, otrohet, festande och ungkarlsliv. Detta förstår jag naturligtvis skedde eller pratades om på även denna tid, så jag tycker inte att boken är orealistisk. Men för mig är det inget självklart som folk pratade eller låtsades om. Jag kanske inbillar mig, men det känns som att det var något som helst tystades ner. Eller så kanske det var så att det pratades vilt om det, och nedtystningen är endast något jag fått för mig genom sagor och filmer. Jag har kanske aldrig varit medveten om verkligheten - ”sagornas baksida”.
Även fast temat och handlingen varit det som jag fastnat mest vid, finns det självklart andra saker som jag inte minst lagt märke till. Språket var något som kanske irriterade eller kändes väldigt annorlunda i början, men ju längre in i boken jag kom, ju naturligare blev det. Tillslut märkte jag inte skillnad som det stod till exempel tjugo eller tjugu, vilket för mig var ett störningsmoment i början av läsningen.
Jag kan inte villigt erkänna att det är någon av karaktärerna jag fastnat särskilt mycket för. Men om ett val ändå ska ske, och om jag tänker efter nog, vem var egentligen Sintram? Den mystiska brukspatronen som sålt sin själ till djävulen, är en riktig skojare, eller till och med djävulens avbildning på jorden? Många teorier kan växa fram om den mystiska Sintram, som då och då tog på sig sin pälsförklädnad och drog runt till gårdarna.
För att utvärdera boken skulle det vara lätt att endast säga att den är gammalmodig, och inte en bok för dagens ungdomar, vilket för mig är det första som dyker upp i huvudet. Men om jag funderar vidare på vad det kan finnas för anledning till varför den är en klassiker, så förändras mina åsikter. En klassiker för mig är en bok som man kan läsa, som är skriven under vilken tid som helst, och man kan ändå dra paralleller till samhället man själv lever i. Möjligheten finns att fallet även är sådant gällande denna bok. Vissa av händelserna som sker i sagan, de sker även idag. Det festas vilt, otrohet finns fortfarande, avtal med djävulen kan kanske tolkas på ett sådant sätt, att man uppfattar att det sker även idag, och ungkarlsliv finns det fortfarande gott om (antar jag).
Kanske är det så att även om detta sker än idag, är det inget som pratas högt om, möjligtvis skrivs ner. Kan det då även ha varit på detta vis under Selmas tid? Det var ingen som pratade högt om allt som skedde då, precis som nu. Att ”Gösta Berlings saga”, baksidan av en saga enligt mig, skrevs kanske upprörde folk då, för det var inget som någon ville prata högt om. Kanske detta skulle kunna inträffa även nu. Idag uppskattar vi Selmas bok, så vem vet, på 2200-talet kanske det är människor som uppskattar böcker skrivna om vår vardags baksida, även om böcker innehållande detta kritiseras starkt idag.
/Mirjam
torsdag 17 november 2011
Gösta Berlins Saga avslutad
Gösta Berlings saga är nu avslutad och jag kan andas ut. Man behöver inte längre stressa med att man vet att boken behöver läsas. Läsupplevelsen genom boken har både varit intressant och kämpig. Det har varit svårt att sätta sig ner och läsa boken. För när man har mycket annat i skolan som stressar och det inte är en sådan där- måste läsa bok!, så skjuter man gärna upp det.
Min resa med Gösta har varit negativ och positivt. Det negativa för mig är att det inte ha varit en bok jag har längtat efter att läsa och då blir det svårt att få tid till boken. Men när jag väl satt mig och börjat läsa har det fungerat ganska bra. Som vanligt hade man gärna haft mer tid, så att det hade blivit mer djupläsning. För det har blivit rätt ytligt och inte någon direkt djupdykning.
Jobbigaste med boken var de olika kapitel. Jag upplevde det som att varje gång jag kommit in i ett kapitel och börjat förstå vem personen är, vad man var någonstans och hur det kopplades ihop med det andra så var kapitlet slut. I nästa kapitel började det på något helt nytt och jag var tvungen att försöka förstå igen. Ibland kom det andra kapitel som jag inte ens kan förstå varför de är med, de är personer som det berättas om som aldrig sedan är med i berättelsen, miljökapitlet- det var fint, men varför? Kusin Kristoffer, varför var han med? Nej, jag blir nästan bara frustrerad när jag tänker på det.
Men så när boken var som tråkigast, så kom man till de där fantastiska kapitel som man bara inte kan göra annat än älska. Det kunde vara små stycken med fina ord som man fastnade för direkt. Jag kunde fatta direkt vad det handlade och sedan kopplade jag det till mig själv och nutid. Jag gillade t.ex. citat:
”Kärlek föds utav kärlek och inte av tjänster och välgärningar.”
Jag har nu läst en av de största svenska klassikerna, som även mina föräldrar läst i skolan. Det jag kommer att ta med mig ifrån boken är att jag klarade att läsa boken. Att jag kom in i språket och efter ett tag blev det lättare. Jag kommer ta med de bra stunderna i boken och de fina kapitlen.
/Linnéa
Min resa med Gösta har varit negativ och positivt. Det negativa för mig är att det inte ha varit en bok jag har längtat efter att läsa och då blir det svårt att få tid till boken. Men när jag väl satt mig och börjat läsa har det fungerat ganska bra. Som vanligt hade man gärna haft mer tid, så att det hade blivit mer djupläsning. För det har blivit rätt ytligt och inte någon direkt djupdykning.
Jobbigaste med boken var de olika kapitel. Jag upplevde det som att varje gång jag kommit in i ett kapitel och börjat förstå vem personen är, vad man var någonstans och hur det kopplades ihop med det andra så var kapitlet slut. I nästa kapitel började det på något helt nytt och jag var tvungen att försöka förstå igen. Ibland kom det andra kapitel som jag inte ens kan förstå varför de är med, de är personer som det berättas om som aldrig sedan är med i berättelsen, miljökapitlet- det var fint, men varför? Kusin Kristoffer, varför var han med? Nej, jag blir nästan bara frustrerad när jag tänker på det.
Men så när boken var som tråkigast, så kom man till de där fantastiska kapitel som man bara inte kan göra annat än älska. Det kunde vara små stycken med fina ord som man fastnade för direkt. Jag kunde fatta direkt vad det handlade och sedan kopplade jag det till mig själv och nutid. Jag gillade t.ex. citat:
”Kärlek föds utav kärlek och inte av tjänster och välgärningar.”
Jag har nu läst en av de största svenska klassikerna, som även mina föräldrar läst i skolan. Det jag kommer att ta med mig ifrån boken är att jag klarade att läsa boken. Att jag kom in i språket och efter ett tag blev det lättare. Jag kommer ta med de bra stunderna i boken och de fina kapitlen.
/Linnéa
Gösta Berling, från ensamvarg till en populär herre
När jag äntligen hade läst sista meningen av Gösta Berlings saga kändes det som om en tung sten släpptes från mina axlar. Att läsa boken har varit en kamp och jag fick verkligen koncentrera mig för att fortsätta läsa kapitel efter kapitel. Det som fick mig att hålla mig på banan var Gösta själv. Jag ville se hur han utvecklades som person och hur det skulle gå för honom. Det kändes nästan dödsdömt för honom i början av boken men han byggde sig uppåt och med jämna mellan rum var det ganska roligt att läsa och se vad han kunde ställa till med. Han var lite smått galen och tog verkligen för sig när det gäller kvinnorna som kom i hans väg.
Språket i boken är boven i dramat. Med tanke på att det är ett så gammaldags språk kändes det som om jag fick kämpa mycket, det flöt inte direkt på. Det gjorde att det var svårt att komma in i boken och njuta av Göstas resa. Fast och andra sidan skulle det kännas helt fel om det var ett modernt språk till den här gamla boken. Så det blev lite som en ond cirkel. Man fick helt enkelt gilla läget och kämpa på.
När jag äntligen hade vant mig vid språket störde jag mig istället på alla beskrivningar som hon gör på både miljöer och karaktärer. I varje nytt kapitel hoppar det upp en ny karaktär och så måste hon beskriva en plats till och en till. Men jag beundrar henne också. Hon beskriver väldigt detaljrikt och man kan se ställena framför sig och hur karaktärerna ser ut och uppför sig. Hon är verkligen inte dålig på att förklara och ett exempel på detta är på sidan 303. När jag läste det stycket så förstod jag kanske hälften. Men det känns som om hon har skrivit ner sina tankar på ett papper och det är fint i sig.
”Ack, grön är jorden, människans älskade boning, blå är himlen, hennes längtan mål. Världen strålar av färger. Varför är kyrkan vit? Vit som vintern, naken som fattigdomen, blek som ångesten! Den glittrar inte av rimfrost som en vintrig skog. Den strålar inte i pärlor och spetsar som en vit brud. Kyrkan står i vit, kall limfärg, utan en bild, utan en tavla.”
Även om jag kände mig rätt arg genom hela boken är jag nu i efterhand glad att jag inte gav upp. Selma är en skicklig författare och hon har verkligen ett öga för detaljer. Men jag förstår inte riktigt vart hon vill komma med alla nya karaktärer i varje kapitel och varför alla kapitel har en liten historia i sig. Det blir så invecklat på något vis och jag tror att man behöver all tid i världen för att kunna läsa och förstå den här boken fullt ut.
Moa
Språket i boken är boven i dramat. Med tanke på att det är ett så gammaldags språk kändes det som om jag fick kämpa mycket, det flöt inte direkt på. Det gjorde att det var svårt att komma in i boken och njuta av Göstas resa. Fast och andra sidan skulle det kännas helt fel om det var ett modernt språk till den här gamla boken. Så det blev lite som en ond cirkel. Man fick helt enkelt gilla läget och kämpa på.
När jag äntligen hade vant mig vid språket störde jag mig istället på alla beskrivningar som hon gör på både miljöer och karaktärer. I varje nytt kapitel hoppar det upp en ny karaktär och så måste hon beskriva en plats till och en till. Men jag beundrar henne också. Hon beskriver väldigt detaljrikt och man kan se ställena framför sig och hur karaktärerna ser ut och uppför sig. Hon är verkligen inte dålig på att förklara och ett exempel på detta är på sidan 303. När jag läste det stycket så förstod jag kanske hälften. Men det känns som om hon har skrivit ner sina tankar på ett papper och det är fint i sig.
”Ack, grön är jorden, människans älskade boning, blå är himlen, hennes längtan mål. Världen strålar av färger. Varför är kyrkan vit? Vit som vintern, naken som fattigdomen, blek som ångesten! Den glittrar inte av rimfrost som en vintrig skog. Den strålar inte i pärlor och spetsar som en vit brud. Kyrkan står i vit, kall limfärg, utan en bild, utan en tavla.”
Även om jag kände mig rätt arg genom hela boken är jag nu i efterhand glad att jag inte gav upp. Selma är en skicklig författare och hon har verkligen ett öga för detaljer. Men jag förstår inte riktigt vart hon vill komma med alla nya karaktärer i varje kapitel och varför alla kapitel har en liten historia i sig. Det blir så invecklat på något vis och jag tror att man behöver all tid i världen för att kunna läsa och förstå den här boken fullt ut.
Moa
Gösta Berlings saga: muntliga berättelser i romanform
När Selma var barn, så präglades hon av sin farmors muntliga berättelser. Detta märks väldigt tydligt i Gösta Berlings saga. Ofta känns det just som att det är Selma man sitter och lyssnar på, för på något vis så känns hon väldigt närvarande. Ibland känns det som att det hon skriver skulle ha fungerat bättre om man satt och lyssnade på henne, framför brasan en decemberkväll. Underligt nog gör det bara det hela bättre. På det viset blir det så väldigt levande för mig som läsare, och jag tror att det är få författare som skulle kunna lyckas med den berättartekniken som hon användare.
En annan sak som bidrog till känslan av att det var en muntlig berättelse, var hur historien var uppbyggd. De flesta författare har en röd tråd de följer genom berättelsens gång. Det struntar självklart vår kära Selma i. Hon tar en sax och klipper sönder den röda tråden, och lagar det sedan med silvertejp och trådar i helt andra kulörer. Med det menar jag hur hon till synes helt slumpmässigt väljer en karaktär hon ägnar ett kapitel åt, och med vilken passion hon gör detta. Det märks hur ivrig hon är att få skriva dessa sidohistorier, för små för egna romaner, och fullständigt skiter i det faktum att det är Göstas namn som står att finnas i titeln. Å ena sidan hade det kunnat vara skönt att ha en handling som gick mer rakt på sak, men verket blir samtidigt så mycket mer levande och mångfacetterad på detta viset. Massakern på den röda tråden tillför i detta fallet mer gott än ont.
Sedan får jag väl erkänna att det inte är den sortens litteratur jag väljer själv i vanliga fall. Ända sedan jag började läsa Harry Potter i sjuårsåldern, så har jag huvudsakligen läst fantasy i olika former. Där är man van vid ett betydligt enklare språk, då det oftast inte är språket som ligger i fokus i den genren. Med det sagt så tycker jag inte att språket var särskilt svårt i sig, men det var helt klart ovant. Ofta känns det väldigt poetiskt, om man jämför med den litteratur som den genomsnittliga tonåringen läser. Först tyckte jag att det mest kändes pretentiöst, men efter ett tag så började man att uppskatta skönheten i språket. Ett stycke som jag tyckte var särskilt vackert var följande, från sida 28 i första kapitlet:
”Alltjämt är den vacker, men den har mistat ungdomsyran och mannakraften, den är en sjö som alla andra. Med två armar famlar den efter vägen till Vänern, och när den är funnen, störtar den sig i ålderdomssvaghet utför stupande branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.”
Den inte bara beskriver sjön, utan beskriver även själva känslan av sjön. Med en beskrivning som denna får sjön liv, precis som om den vore en karaktär i sig själv. Att detta var hennes debutroman gjorde det hela ännu mer imponerande. Jag tycker att det var väldigt modigt av henne att massakrera den röda tråden, att använda en berättarteknik som påminner en mycket om muntligt berättande, och att använda sina innovativa miljöbeskrivningar. Hon skrev verkligen på ett sätt som få varken borde eller vågar göra, och lyckades med det i sin debutroman. Det är visserligen inte något som jag skulle läsa i vanliga fall, men jag tycker ändå att det är bra litteratur och en bok som det är bra att ha läst. Hatten av för Selma Lagerlöf, mina damer och herrar.
Andreas Hammarlund
En annan sak som bidrog till känslan av att det var en muntlig berättelse, var hur historien var uppbyggd. De flesta författare har en röd tråd de följer genom berättelsens gång. Det struntar självklart vår kära Selma i. Hon tar en sax och klipper sönder den röda tråden, och lagar det sedan med silvertejp och trådar i helt andra kulörer. Med det menar jag hur hon till synes helt slumpmässigt väljer en karaktär hon ägnar ett kapitel åt, och med vilken passion hon gör detta. Det märks hur ivrig hon är att få skriva dessa sidohistorier, för små för egna romaner, och fullständigt skiter i det faktum att det är Göstas namn som står att finnas i titeln. Å ena sidan hade det kunnat vara skönt att ha en handling som gick mer rakt på sak, men verket blir samtidigt så mycket mer levande och mångfacetterad på detta viset. Massakern på den röda tråden tillför i detta fallet mer gott än ont.
Sedan får jag väl erkänna att det inte är den sortens litteratur jag väljer själv i vanliga fall. Ända sedan jag började läsa Harry Potter i sjuårsåldern, så har jag huvudsakligen läst fantasy i olika former. Där är man van vid ett betydligt enklare språk, då det oftast inte är språket som ligger i fokus i den genren. Med det sagt så tycker jag inte att språket var särskilt svårt i sig, men det var helt klart ovant. Ofta känns det väldigt poetiskt, om man jämför med den litteratur som den genomsnittliga tonåringen läser. Först tyckte jag att det mest kändes pretentiöst, men efter ett tag så började man att uppskatta skönheten i språket. Ett stycke som jag tyckte var särskilt vackert var följande, från sida 28 i första kapitlet:
”Alltjämt är den vacker, men den har mistat ungdomsyran och mannakraften, den är en sjö som alla andra. Med två armar famlar den efter vägen till Vänern, och när den är funnen, störtar den sig i ålderdomssvaghet utför stupande branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.”
Den inte bara beskriver sjön, utan beskriver även själva känslan av sjön. Med en beskrivning som denna får sjön liv, precis som om den vore en karaktär i sig själv. Att detta var hennes debutroman gjorde det hela ännu mer imponerande. Jag tycker att det var väldigt modigt av henne att massakrera den röda tråden, att använda en berättarteknik som påminner en mycket om muntligt berättande, och att använda sina innovativa miljöbeskrivningar. Hon skrev verkligen på ett sätt som få varken borde eller vågar göra, och lyckades med det i sin debutroman. Det är visserligen inte något som jag skulle läsa i vanliga fall, men jag tycker ändå att det är bra litteratur och en bok som det är bra att ha läst. Hatten av för Selma Lagerlöf, mina damer och herrar.
Andreas Hammarlund
Genom eld och vatten
Vad är det som går och går men aldrig kommer fram? Jag, när jag läser Gösta Berlings saga. När får man ge upp läsningen och tron att man kommer att klara av att läsa en bok på över 400 sidor? Är det när man läst första kapitlet fyra gånger om i hopp om att förstå eller är det när man kommer på sig själv ligga i alla möjliga ställningar för att inte somna? Till och med i badkaret, ja, jag har testat kallvatten också.
Så vi fick boken i handen och bara av att kolla framsidan for fördomarna in, en efter en. Jag antar väl att jag är ett litet barn, det som inte ser roligt ut, är heller inte bra. Motvilligt vände jag sida efter sida (vi var ju tvungna), ibland samma sida två gånger och för att vara sådär härligt ärlig, hoppade jag över ett par sidor då och då. Det största som slog mig var alla miljöbeskrivningar, detaljrikt och väl skrivet om hur en viss plats såg ut, förvisso var det bra skrivet men det kändes som om det endast var där för att fylla ut boken till över 400 sidor. Redan då blundade jag halvt. Den största anledningen till min förvirring var det faktum att handlingen inte gick framåt riktigt utan att det ena kapitlet handlade nästan bara om miljön medan det andra om något helt annat. Det kändes som om kapitlen inte höll ihop. Jag kände mig vilsen och fick ibland dra egna slutsatser och gud vet hur fel de kan ha varit.
Någon vecka sedan, medan jag läste Gösta Berlings saga ropade jag till mamma att jag inte förstod någonting alls i boken, då svarade hon: ”som vanligt då”. Det kanske ligger något i det där för det finns en viss skillnad på att läsa en text där språket är svårt och på en person som alltid har svårt att förstå. Inte sant? Förstår ni något?
Så, hur oerhört skicklig på en skala 1-10 är man när man skriver en bok så poetiskt och så fantasifullt i en debutroman? Jag är i alla fall imponerad av författaren Selma. Däremot är det en annan femma om jag förstod språket i boken. Det gick förvisso lättare desto längre in i boken man kom men jag tror att det är en vanesak, jag är inte van vid att läsa en så ålderdomlig text. Fast vem försöker jag lura, jag kanske bara inte fattar helt enkelt.
Det fanns stunder då jag blev extra intresserad av boken då jag alltid tyckt om när man skriver poetiskt men dessa stunder överglänste inte det faktum att jag blev uttråkad av det svåra språket och de överdrivna miljöbeskrivningarna.
Som min mamma alltid säger ”du kommer att förstå när du blir äldre”. Det kanske är dags att lyssna på henne, jag får helt enkelt läsa om den. 400 sidor skrämmer inte iväg mig så lätt. Eller?
Pepsi
Så vi fick boken i handen och bara av att kolla framsidan for fördomarna in, en efter en. Jag antar väl att jag är ett litet barn, det som inte ser roligt ut, är heller inte bra. Motvilligt vände jag sida efter sida (vi var ju tvungna), ibland samma sida två gånger och för att vara sådär härligt ärlig, hoppade jag över ett par sidor då och då. Det största som slog mig var alla miljöbeskrivningar, detaljrikt och väl skrivet om hur en viss plats såg ut, förvisso var det bra skrivet men det kändes som om det endast var där för att fylla ut boken till över 400 sidor. Redan då blundade jag halvt. Den största anledningen till min förvirring var det faktum att handlingen inte gick framåt riktigt utan att det ena kapitlet handlade nästan bara om miljön medan det andra om något helt annat. Det kändes som om kapitlen inte höll ihop. Jag kände mig vilsen och fick ibland dra egna slutsatser och gud vet hur fel de kan ha varit.
Någon vecka sedan, medan jag läste Gösta Berlings saga ropade jag till mamma att jag inte förstod någonting alls i boken, då svarade hon: ”som vanligt då”. Det kanske ligger något i det där för det finns en viss skillnad på att läsa en text där språket är svårt och på en person som alltid har svårt att förstå. Inte sant? Förstår ni något?
Så, hur oerhört skicklig på en skala 1-10 är man när man skriver en bok så poetiskt och så fantasifullt i en debutroman? Jag är i alla fall imponerad av författaren Selma. Däremot är det en annan femma om jag förstod språket i boken. Det gick förvisso lättare desto längre in i boken man kom men jag tror att det är en vanesak, jag är inte van vid att läsa en så ålderdomlig text. Fast vem försöker jag lura, jag kanske bara inte fattar helt enkelt.
Det fanns stunder då jag blev extra intresserad av boken då jag alltid tyckt om när man skriver poetiskt men dessa stunder överglänste inte det faktum att jag blev uttråkad av det svåra språket och de överdrivna miljöbeskrivningarna.
Som min mamma alltid säger ”du kommer att förstå när du blir äldre”. Det kanske är dags att lyssna på henne, jag får helt enkelt läsa om den. 400 sidor skrämmer inte iväg mig så lätt. Eller?
Pepsi
Det målande språket
Det ämne jag valt att ta upp i det sista inlägget jag skall publicera, är språket.
Jag tycker språket i boken var utöver de vanliga, när det gäller de böcker jag brukar läsa. Språket var med fylligt och levande. Det finns båda posetiva och negativa synpunkter från mitt perspektiv när det gäller Selmas språk.
Aldrig kom det ett tillfälle där språket blev platt och grått, utan menningarna var hela tiden fyllda med alla färger, former och beskrivningar. Det fanns ingenting som framstod som oviktigt, utan allt målades färgrikt oavsett handling. De minsta händelserna blev så förstorade och taljrika, att man inte längre kunde skilja mellan vardagshändelserna och de förtrollande stunderna.
En dag på marknaden blev lika stort som när sintram hälsade på hos kavaljerna, tack vare det målande språket.
Selmas språk fick än även på vilovägar, när man ibland inte kunde skilja på vad överdrift och verklighet var. Fanns det verkligen bjönar, en djävul och andra tokigheter, eller var det bara en synonym till någonting annat? När allt blir så magiskt i boken och sagolikt, är det inte lätt att avgöra. Det som är väldigt tacksam med det, är att man själv får avgöra vad som sker.
Förutom att jag anser språket väldigt rogivande, kan det dock bli långrandigt att läsa 400 sidor med ett sådant språk. Ibland är det svårt att hålla koncentrationen och då kan det bli att man förlorar viktiga detaljer. En bok som Gösta Berlings saga, skall man läsa när man är pigg.
// Sofie
Jag tycker språket i boken var utöver de vanliga, när det gäller de böcker jag brukar läsa. Språket var med fylligt och levande. Det finns båda posetiva och negativa synpunkter från mitt perspektiv när det gäller Selmas språk.
Aldrig kom det ett tillfälle där språket blev platt och grått, utan menningarna var hela tiden fyllda med alla färger, former och beskrivningar. Det fanns ingenting som framstod som oviktigt, utan allt målades färgrikt oavsett handling. De minsta händelserna blev så förstorade och taljrika, att man inte längre kunde skilja mellan vardagshändelserna och de förtrollande stunderna.
En dag på marknaden blev lika stort som när sintram hälsade på hos kavaljerna, tack vare det målande språket.
Selmas språk fick än även på vilovägar, när man ibland inte kunde skilja på vad överdrift och verklighet var. Fanns det verkligen bjönar, en djävul och andra tokigheter, eller var det bara en synonym till någonting annat? När allt blir så magiskt i boken och sagolikt, är det inte lätt att avgöra. Det som är väldigt tacksam med det, är att man själv får avgöra vad som sker.
Förutom att jag anser språket väldigt rogivande, kan det dock bli långrandigt att läsa 400 sidor med ett sådant språk. Ibland är det svårt att hålla koncentrationen och då kan det bli att man förlorar viktiga detaljer. En bok som Gösta Berlings saga, skall man läsa när man är pigg.
// Sofie
Underbara Selma
När jag fick höra att vi skulle läsa en bok av Selma Lagerlöf blev jag otroligt glad. För mig har hon alltid varit en beundransvärd kvinna och nu skulle hon också förhoppningsvis få bli en beundransvärd författarinna. Så blev det, även om jag känner en viss hatkärlek till boken.
Den är ibland svår att förstå sig på, man har allt som oftast ingen koll på vem som är vem och jag var tvungen att läsa boken snabbare än vad jag hade önskat. Det som gör att jag ändå tycker om boken och Selma är det humoristiska sättet den är skriven på, de poetiska miljöbeskrivningarna och de många friheter Selma har tagit när hon skrivit boken. Farten i boken är också något jag fastnat för, det är som en romantisk och värmländsk actionfilm, utspelad på 1800 talet.
Om jag ska välja ett favoritkapitel i boken är det kapitlet där landskapet och främst sjön Lövem beskrivs på ett väldigt poetiskt och metaforiskt sätt. Här kommer ett underbart exempel ur kapitlet: (kap 1, s 27)
Den gäckas först en stund, kryper sakta, sakta fram ur det lätta omhöljet, så trolskt vacker, att man knappt kan känna igen den, men så kastar den med ett ryck av sig hela täcket och ligger där blott och bar och rosig och glittrar i morgonljuset.
Det mest fantastiska med Selma är (förutom att hon verkade skita fullkomligt i vad alla andra tyckte om henne och hennes verk) att hon i Gösta Berlings saga lyckas kombinera det poetiska, som vi såg i exemplet ovanför, med det humoristiska utan att det blir konstlat. Jag älskar också att så mycket lämnas åt läsaren. För ärligt talat så vet vi i stort sett ingenting om Gösta och hans inre tankar, utan vi får bilda oss vår egen uppfattning. Selma återger egentligen bara allt Gösta är med om, men ändå så känns det som att jag har lärt känna honom, åtminstone en liten del av honom.
Humorn, som jag har nämnt några gånger, ligger i stor del till hur hon beskriver karaktärerna. Exempelvis när Marianne Sinclair lägger sig ner för att dö, mestadels för att hon anser det vara en ljuvlig hämnd på sin far. Det är en ganska barnslig och märklig handling. Karaktärerna är så överdrivna och karismatiska och att läsa boken känns nästan lite som att se på en teaterföreställning, där det ofta överdrivs för att förtydliga.
Slutligen vill jag bara skrytsamt meddela att det går rykten i min släkt om att vi ska ha släktband till Selma Lagerlöf. Det berättar jag för alla och efter att ha läst den här underbara boken lär jag definitivt fortsätta med det!
/Sara
Den är ibland svår att förstå sig på, man har allt som oftast ingen koll på vem som är vem och jag var tvungen att läsa boken snabbare än vad jag hade önskat. Det som gör att jag ändå tycker om boken och Selma är det humoristiska sättet den är skriven på, de poetiska miljöbeskrivningarna och de många friheter Selma har tagit när hon skrivit boken. Farten i boken är också något jag fastnat för, det är som en romantisk och värmländsk actionfilm, utspelad på 1800 talet.
Om jag ska välja ett favoritkapitel i boken är det kapitlet där landskapet och främst sjön Lövem beskrivs på ett väldigt poetiskt och metaforiskt sätt. Här kommer ett underbart exempel ur kapitlet: (kap 1, s 27)
Den gäckas först en stund, kryper sakta, sakta fram ur det lätta omhöljet, så trolskt vacker, att man knappt kan känna igen den, men så kastar den med ett ryck av sig hela täcket och ligger där blott och bar och rosig och glittrar i morgonljuset.
Det mest fantastiska med Selma är (förutom att hon verkade skita fullkomligt i vad alla andra tyckte om henne och hennes verk) att hon i Gösta Berlings saga lyckas kombinera det poetiska, som vi såg i exemplet ovanför, med det humoristiska utan att det blir konstlat. Jag älskar också att så mycket lämnas åt läsaren. För ärligt talat så vet vi i stort sett ingenting om Gösta och hans inre tankar, utan vi får bilda oss vår egen uppfattning. Selma återger egentligen bara allt Gösta är med om, men ändå så känns det som att jag har lärt känna honom, åtminstone en liten del av honom.
Humorn, som jag har nämnt några gånger, ligger i stor del till hur hon beskriver karaktärerna. Exempelvis när Marianne Sinclair lägger sig ner för att dö, mestadels för att hon anser det vara en ljuvlig hämnd på sin far. Det är en ganska barnslig och märklig handling. Karaktärerna är så överdrivna och karismatiska och att läsa boken känns nästan lite som att se på en teaterföreställning, där det ofta överdrivs för att förtydliga.
Slutligen vill jag bara skrytsamt meddela att det går rykten i min släkt om att vi ska ha släktband till Selma Lagerlöf. Det berättar jag för alla och efter att ha läst den här underbara boken lär jag definitivt fortsätta med det!
/Sara
Gösta Gösta Gösta...
Kämpa är ordet, efter att ha kämpat och tvingat sig själv till att sida efter sida mata sig igenom Gösta Berlings saga, så känner jag en ljuvlig lättnad sprida sig från topp till tå. Redan i början av boken kände jag att denna typ av bok absolut inte var någonting för mig överhuvudtaget. Jag brukar läsa olika former av deckare och fantasy böcker främst,och Gösta Berlings Saga var i princip raka motsatsen måste jag säga!
Det som utmärkte sig redan från första sidan i boken var det otroligt komplicerade och svåra språket, det var verkligen som att slå upp och börja läsa i en uråldrig gammal bok. Så många ord jag aldrig hört talas om förut dök upp, och vissa av dem var väldigt svåra att förstå sig på.
Boken enligt mig var sammanbunden utav ett antal små berättelser, jag tyckte att varje nytt kapitel hade något nytt att komma med, man kan säga att nästan allt var oigenkännligt.
Det tycker jag är en negativ aspekt, både för att skrivspråket var såpass svårt och för att jag tycker att man måste smälta, det man precis har läst och tagit in i tankarna först. Innan man ger sig in på något nytt. Det är väldigt svårt att ta till sig men även att lära sig något av det man läser, om det inte finns utrymme men även tid till det. Detta är viktiga aspekter att uppfylla, annars tycker jag att det är meningslöst att läsa en bok. Och tyvärr finns inte dem två viktigaste faktorerna i Gösta Berlings saga, vilket är oerhört synd.
Jag anser att det som först och främst lockar folk till att faktiskt läsa böcker, är att få ha koll både på karaktärerna och på handlingen. Jag tar upp just denna punkten för att jag tycker att det är oerhört svårt att uppnå detta mål i sitt läsande av denna boken.
Det jag tog upp ovan, sänker Selmas verk oerhört stort i mina ögon. Om en bok inte uppfyller dem kraven är boken inget att ha. Men det är bara min åsikt dock.
Selma Lagerlöf, den kvinnan verkade ha väldigt många idéer och tankar i sitt unga huvud. Jag tycker att hon gör allt så komplicerat och jobbigt för sig själv, boken behövde liksom inte ha hur många karaktärer eller handlingar som helst, det hade räckt gott och väl med en rejäl story och en handfull med karaktärer. Men Selma ville antagligen inte göra det lätt för sig, i alla fall inte i hennes första skriftliga verk. Fråga mig inte varför, men jag anser att boken kunde ha kortats ner enormt mycket.
Boken i sig var inte en sådan bok som en ungdom skulle fastna i, och verkligen inte en bok som skulle kunna ge lärdom. I alla fall inte till den yngre generationen. Den är skriven på ett annorlunda tanke sätt som jag tror är svårt för dagens ungdom att tolka. Det är mer ett verk för dem vuxna, jag förmodar att det är lättare för dem att förstå och ta till sig av bokens budskap, för att dem har levt längre och har fler erfarenheter.
// Tilda:)
Det som utmärkte sig redan från första sidan i boken var det otroligt komplicerade och svåra språket, det var verkligen som att slå upp och börja läsa i en uråldrig gammal bok. Så många ord jag aldrig hört talas om förut dök upp, och vissa av dem var väldigt svåra att förstå sig på.
Boken enligt mig var sammanbunden utav ett antal små berättelser, jag tyckte att varje nytt kapitel hade något nytt att komma med, man kan säga att nästan allt var oigenkännligt.
Det tycker jag är en negativ aspekt, både för att skrivspråket var såpass svårt och för att jag tycker att man måste smälta, det man precis har läst och tagit in i tankarna först. Innan man ger sig in på något nytt. Det är väldigt svårt att ta till sig men även att lära sig något av det man läser, om det inte finns utrymme men även tid till det. Detta är viktiga aspekter att uppfylla, annars tycker jag att det är meningslöst att läsa en bok. Och tyvärr finns inte dem två viktigaste faktorerna i Gösta Berlings saga, vilket är oerhört synd.
Jag anser att det som först och främst lockar folk till att faktiskt läsa böcker, är att få ha koll både på karaktärerna och på handlingen. Jag tar upp just denna punkten för att jag tycker att det är oerhört svårt att uppnå detta mål i sitt läsande av denna boken.
Det jag tog upp ovan, sänker Selmas verk oerhört stort i mina ögon. Om en bok inte uppfyller dem kraven är boken inget att ha. Men det är bara min åsikt dock.
Selma Lagerlöf, den kvinnan verkade ha väldigt många idéer och tankar i sitt unga huvud. Jag tycker att hon gör allt så komplicerat och jobbigt för sig själv, boken behövde liksom inte ha hur många karaktärer eller handlingar som helst, det hade räckt gott och väl med en rejäl story och en handfull med karaktärer. Men Selma ville antagligen inte göra det lätt för sig, i alla fall inte i hennes första skriftliga verk. Fråga mig inte varför, men jag anser att boken kunde ha kortats ner enormt mycket.
Boken i sig var inte en sådan bok som en ungdom skulle fastna i, och verkligen inte en bok som skulle kunna ge lärdom. I alla fall inte till den yngre generationen. Den är skriven på ett annorlunda tanke sätt som jag tror är svårt för dagens ungdom att tolka. Det är mer ett verk för dem vuxna, jag förmodar att det är lättare för dem att förstå och ta till sig av bokens budskap, för att dem har levt längre och har fler erfarenheter.
// Tilda:)
Gösta Berlings Saga - En bok jag älskat att hata
De sista sidorna ur Gösta Berlings Saga är utlästa och det första jag tänkte var: ”Äntligen!”
Men sen har jag tänkt på om jag verkligen tycker det. Kommer jag inte sakna Gösta? Sakna Selma? Jag har tänkt mycket på vad jag ska skriva här. Att jag hatar den. Att jag älskar den. Att jag inte känner någonting alls för boken. Men jag tror att det är någon slags hatkärlek till både boken, Gösta och Selma.
Om man tänker efter hur Gösta är så känns det knappt som om jag har fått lära känna honom alls. Jag vet egentligen ingenting om personen Gösta. Vad han tänker och vad han känner. Det enda man får veta om honom är vad han gör – hans handlingar. Man får aldrig veta vad han egentligen tycker om den personen eller den personen. Man får aldrig veta vad han känner eller hur han mår. Men på något sätt kan man inte låta bli att tycka om honom. Under de här veckorna har jag tänkt mycket på Gösta och det har nästan blivit lite konstigt ibland när vi i klassen har suttit och beklagat oss över hur jobbig boken har varit och vi har nästan pratat om Gösta som en riktigt irriterande person vi alla har träffat.
Själva boken då. Jag har haft väldigt stor behållning av våra boksamtal och Bokcirkeln. Utan det tror jag att jag knappt hade fattat hälften av vad som egentligen händer i boken. När vi diskuterat har jag fått ett helt nytt sätt att se på det vi läst och jag har verkligen förstått mer av handlingen. Boken i sig var svårläst, tung och på något sätt geggig. Jag har nog aldrig tyckt så illa om en bok som just den här men samtidigt har jag nog aldrig hatälskat en bok så här mycket. ”Jävla Gösta...” tänker man och skrattar sedan åt det.
Dock finns det en grej jag tänkt på hela tiden vi läst: Det känns som om hela boken egentligen handlar om Selma. Att allt det som händer har hon varit med om på ett eller annat sätt. Att Gösta bara är en person hon själv har hittat på så att det inte bli för uppenbart att den handlar om henne. Kapitlet om Värmland och allt det övernaturliga som är med i boken känns mer Selma än Gösta. Men på något sätt blir det mer tryggt. Man vet att Selma smyger omkring där i bakgrunden och ser till så att Gösta sköter sig.
Alltså: Jag tycker väldigt mycket om Selma. Det känns som om hon genom hela boken har skrivit med en gnutta humor även om den emellanåt är väldigt mörk och svår. I de mest djupa kapitel hittar man något som blir så överdrivet att man nästan börjar skratta och på något sätt känns det som om hon vill att man ska göra det.
Så Gösta Berlings Saga är en bok jag älskat att hata och det är en bok jag aldrig kommer glömma. Och ett meddelande till Selma: Du äger och du är en rockstjärna!
Hanna Niklasson
Men sen har jag tänkt på om jag verkligen tycker det. Kommer jag inte sakna Gösta? Sakna Selma? Jag har tänkt mycket på vad jag ska skriva här. Att jag hatar den. Att jag älskar den. Att jag inte känner någonting alls för boken. Men jag tror att det är någon slags hatkärlek till både boken, Gösta och Selma.
Om man tänker efter hur Gösta är så känns det knappt som om jag har fått lära känna honom alls. Jag vet egentligen ingenting om personen Gösta. Vad han tänker och vad han känner. Det enda man får veta om honom är vad han gör – hans handlingar. Man får aldrig veta vad han egentligen tycker om den personen eller den personen. Man får aldrig veta vad han känner eller hur han mår. Men på något sätt kan man inte låta bli att tycka om honom. Under de här veckorna har jag tänkt mycket på Gösta och det har nästan blivit lite konstigt ibland när vi i klassen har suttit och beklagat oss över hur jobbig boken har varit och vi har nästan pratat om Gösta som en riktigt irriterande person vi alla har träffat.
Själva boken då. Jag har haft väldigt stor behållning av våra boksamtal och Bokcirkeln. Utan det tror jag att jag knappt hade fattat hälften av vad som egentligen händer i boken. När vi diskuterat har jag fått ett helt nytt sätt att se på det vi läst och jag har verkligen förstått mer av handlingen. Boken i sig var svårläst, tung och på något sätt geggig. Jag har nog aldrig tyckt så illa om en bok som just den här men samtidigt har jag nog aldrig hatälskat en bok så här mycket. ”Jävla Gösta...” tänker man och skrattar sedan åt det.
Dock finns det en grej jag tänkt på hela tiden vi läst: Det känns som om hela boken egentligen handlar om Selma. Att allt det som händer har hon varit med om på ett eller annat sätt. Att Gösta bara är en person hon själv har hittat på så att det inte bli för uppenbart att den handlar om henne. Kapitlet om Värmland och allt det övernaturliga som är med i boken känns mer Selma än Gösta. Men på något sätt blir det mer tryggt. Man vet att Selma smyger omkring där i bakgrunden och ser till så att Gösta sköter sig.
Alltså: Jag tycker väldigt mycket om Selma. Det känns som om hon genom hela boken har skrivit med en gnutta humor även om den emellanåt är väldigt mörk och svår. I de mest djupa kapitel hittar man något som blir så överdrivet att man nästan börjar skratta och på något sätt känns det som om hon vill att man ska göra det.
Så Gösta Berlings Saga är en bok jag älskat att hata och det är en bok jag aldrig kommer glömma. Och ett meddelande till Selma: Du äger och du är en rockstjärna!
Hanna Niklasson
Majorskan - En riktig trollpacka
Det är i alla fall så hon beskriver sig själv, En häxa är jag, en riktig trollpacka är jag! Det må vara sant men när hon kom tillbaka i slutet var hon trots sjukdom gladare än någonsin och aldrig hade folket hört sådana vänliga ord från henne. De äldre som hade känt majorskan som ung sa: "Det är inte majorskan på Ekeby som kommer, det är Margareta Celsing!". I många år hade hon styrt Ekeby med järnhand, och det var inte många som gillade henne, hon var hård och visste vad hon ville... Men kvinnorna på den tiden kanske behövde vara lite tuffa för att inte tyna bort.
När hon kom tillbaka var hon en helt annan människa och genom att vara ifrån Ekeby ett tag kanske lärde henne endel saker i livet. Hon erbjöd t.ex Gösta hela Ekeby på sin dödsbädd, fast det var kanske på grund av att han just berättat om sina planer med Elisabeth. Att de skulle flytta in i ett torp och leva fattiga igenom livet framöver. Kanske ville hon fresta honom, kanske hon bara ville vara taskig. Eller kan de ha funnits en del i henne som ville att han skulle ta över, hon visste att Ekeby skulle bli lämnat i trygga händer...
Selma välkomnar oss in i Värmlands djupa skogar med trygga händer och man känner sig genast bekväm! Hon är oerhört proffsig och skriver väldigt modernt. Hon gör många liknelser och ibland känns det lite som poesi. Boken har även väldigt många karaktärer och ibland blir det dock svårt att hålla reda på alla, det är inte så mycket Gösta Berling vissa stunder.
Boken är trots allt skrivit i ett ganska svårt språk och den är allt annat än lättläst, ändå lyckas hon fånga upp läsaren med sin underbara charm. Hon rivstartar Gösta Berlings resa redan i första kapitlet och håller en extremt hög växel ända in i sista meningen. Det känns lite vemodigt att lämna Gösta nu, man får aldrig veta vad som händer, men på samma sätt väldigt skönt! Man kan andas ut med känslan att den äntligen är utläst!
//Elin
När hon kom tillbaka var hon en helt annan människa och genom att vara ifrån Ekeby ett tag kanske lärde henne endel saker i livet. Hon erbjöd t.ex Gösta hela Ekeby på sin dödsbädd, fast det var kanske på grund av att han just berättat om sina planer med Elisabeth. Att de skulle flytta in i ett torp och leva fattiga igenom livet framöver. Kanske ville hon fresta honom, kanske hon bara ville vara taskig. Eller kan de ha funnits en del i henne som ville att han skulle ta över, hon visste att Ekeby skulle bli lämnat i trygga händer...
Selma välkomnar oss in i Värmlands djupa skogar med trygga händer och man känner sig genast bekväm! Hon är oerhört proffsig och skriver väldigt modernt. Hon gör många liknelser och ibland känns det lite som poesi. Boken har även väldigt många karaktärer och ibland blir det dock svårt att hålla reda på alla, det är inte så mycket Gösta Berling vissa stunder.
Boken är trots allt skrivit i ett ganska svårt språk och den är allt annat än lättläst, ändå lyckas hon fånga upp läsaren med sin underbara charm. Hon rivstartar Gösta Berlings resa redan i första kapitlet och håller en extremt hög växel ända in i sista meningen. Det känns lite vemodigt att lämna Gösta nu, man får aldrig veta vad som händer, men på samma sätt väldigt skönt! Man kan andas ut med känslan att den äntligen är utläst!
//Elin
Summa summarum
ÄNTLIGEN! Boken är nu utläst och jag känner mig nästan som Gunde Svan måste ha gjort när han tog VM guld i mitten på 80-talet, eller kanske inte riktigt men nästintill. Det har varit 4 veckors intensiv läsning av Gösta Berlings Saga, med blod, svett och tårar och jag har nu tagit ett svårt beslut att lägga boken i kategorin ”finkulturella böcker”. Nu till den ständiga frågan.. Varför ?
Om vi ska börja med inledningen. ” Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvud lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndag såsom förra och många söndagar förut.(s.5) Måste säga att inledningen var för mig lika rolig, som jag tycker det är att kolla på ishockey, vilket är dödens. För det första utspelar sig inledningen i en kyrka, vilket är tråkigt bara det. För det andra kommer en personbeskrivningen av Gösta Berling strax efter det jag citera ovan, vilket gör att intresset för att läsa vidare minskar betydligt. Visst man får ett bra perspektiv om vem Gösta egentligen är och vad folk tycker om honom, men jag hade hellre läst en inledning något i stil med att Gösta nästan super ihjäl sig på en krog, för att vara en aning brutal. Detta kunde i bästa fall fångat mitt intresse, men i en kyrka ? Nej.
Förövrigt tycker jag att själva berättelsen var väldigt tråkig, överlag. Eftersom det till stor del bara handlar om en misslyckad försupen präst som nästan bara förstör för de människor han träffar. Jag tänker exempelvis på Majorskan, som räddar Göstas liv när han ligger däckad i snön av spriten och ger han mat och tak över huvudet. Som tack för det så tar han och de övriga kavaljererna ifrån henne Ekeby.
Berättelsen gör att hela boken blir så ohört dyster. Dels beror det nog på att det är vinter vilket innebär att det är mörkt och kallt och Gösta gör det ena misslyckandet efter det andra. Sedan beror det nog också på att boken skrevs på 1800-talet, och jag har en tanke att det verkade så tråkigt att leva under denna epok, även om det säkert inte var så. Eftersom de historier jag har läst från för har inneburit mycket krig, sjukdomar osv. Så min synvinkel från förr gör nog också att jag uppfattar boken mer dyster och tråkig. För att inte låta alltför negativ måste jag erkänna att slutet faktiskt var ganska hyfsat, jämfört med inledningen. Boken slutar ju med att Gösta och Elisabeth gifter sig och väljer allt leva ett fattigt liv. Slutet är bra på så sätt att det slutar lyckligt för Gösta eftersom han har en som älskar han och kan nog se ”ljuset i tunneln” när han också får jobba lite för brödfödan. Tidigare när han var kavaljer fick han allt serverat på ett bord, men blev han lyckligare för det ? Nej.
Det jobbigaste med boken var utan tvekan språket. Eftersom boken skrevs för mer än hundra år sedan, använde man helt andra ord som nästan har ”försvunnit” i dagens skrift. Detta gjorde inte bara att boken tog längre tid att läsa utan det kunde ibland vara svårt att riktigt hänga med. Trots detta märker jag ändå en skillnad från när man först började läsa boken till de sista 200 sidorna, eftersom man hade kommit in i språket på ett helt annat sätt. Det man märkte när man lästa var hur otroligt begåvad Selma var i sitt språk och i sina miljö- och personbeskrivningar. ”Det händer nog på sina ställen, att bergen maka sig åt sidan och låta slätten komma fram och titta på sjön. Men när den får se sjön i sin vrede, när den fräser och spottar som en vildkatt,eller ser den betäckt av den kalla röken, som kommer därav, att sjörået sysslar med brygd byk, då ger den snart bergen rätt och drar sig undan i sitt trånga fängelse igen.” Trots att Selma har skrivit en fantastisk bok rent språkligt sett måste jag nog ändå säga : Nej, Gösta Berlings saga var inget för mig och jag tror inte jag kommer ägna mig mer åt Selma Lagerlöfs böcker, det får nog räcka med att vi ses på tjugolappen. //Kasper
Om vi ska börja med inledningen. ” Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvud lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndag såsom förra och många söndagar förut.(s.5) Måste säga att inledningen var för mig lika rolig, som jag tycker det är att kolla på ishockey, vilket är dödens. För det första utspelar sig inledningen i en kyrka, vilket är tråkigt bara det. För det andra kommer en personbeskrivningen av Gösta Berling strax efter det jag citera ovan, vilket gör att intresset för att läsa vidare minskar betydligt. Visst man får ett bra perspektiv om vem Gösta egentligen är och vad folk tycker om honom, men jag hade hellre läst en inledning något i stil med att Gösta nästan super ihjäl sig på en krog, för att vara en aning brutal. Detta kunde i bästa fall fångat mitt intresse, men i en kyrka ? Nej.
Förövrigt tycker jag att själva berättelsen var väldigt tråkig, överlag. Eftersom det till stor del bara handlar om en misslyckad försupen präst som nästan bara förstör för de människor han träffar. Jag tänker exempelvis på Majorskan, som räddar Göstas liv när han ligger däckad i snön av spriten och ger han mat och tak över huvudet. Som tack för det så tar han och de övriga kavaljererna ifrån henne Ekeby.
Berättelsen gör att hela boken blir så ohört dyster. Dels beror det nog på att det är vinter vilket innebär att det är mörkt och kallt och Gösta gör det ena misslyckandet efter det andra. Sedan beror det nog också på att boken skrevs på 1800-talet, och jag har en tanke att det verkade så tråkigt att leva under denna epok, även om det säkert inte var så. Eftersom de historier jag har läst från för har inneburit mycket krig, sjukdomar osv. Så min synvinkel från förr gör nog också att jag uppfattar boken mer dyster och tråkig. För att inte låta alltför negativ måste jag erkänna att slutet faktiskt var ganska hyfsat, jämfört med inledningen. Boken slutar ju med att Gösta och Elisabeth gifter sig och väljer allt leva ett fattigt liv. Slutet är bra på så sätt att det slutar lyckligt för Gösta eftersom han har en som älskar han och kan nog se ”ljuset i tunneln” när han också får jobba lite för brödfödan. Tidigare när han var kavaljer fick han allt serverat på ett bord, men blev han lyckligare för det ? Nej.
Det jobbigaste med boken var utan tvekan språket. Eftersom boken skrevs för mer än hundra år sedan, använde man helt andra ord som nästan har ”försvunnit” i dagens skrift. Detta gjorde inte bara att boken tog längre tid att läsa utan det kunde ibland vara svårt att riktigt hänga med. Trots detta märker jag ändå en skillnad från när man först började läsa boken till de sista 200 sidorna, eftersom man hade kommit in i språket på ett helt annat sätt. Det man märkte när man lästa var hur otroligt begåvad Selma var i sitt språk och i sina miljö- och personbeskrivningar. ”Det händer nog på sina ställen, att bergen maka sig åt sidan och låta slätten komma fram och titta på sjön. Men när den får se sjön i sin vrede, när den fräser och spottar som en vildkatt,eller ser den betäckt av den kalla röken, som kommer därav, att sjörået sysslar med brygd byk, då ger den snart bergen rätt och drar sig undan i sitt trånga fängelse igen.” Trots att Selma har skrivit en fantastisk bok rent språkligt sett måste jag nog ändå säga : Nej, Gösta Berlings saga var inget för mig och jag tror inte jag kommer ägna mig mer åt Selma Lagerlöfs böcker, det får nog räcka med att vi ses på tjugolappen. //Kasper
Hur kommer Sintram in i verklighetens kupa?
”... en tung hand lades på hans axel. Sintram hade kommit fram till honom.
̶ Gösta, sade han, om du vill göra en människa ett riktigt spratt, så lägg dig att dö! Det finns inget knipslugare än att dö, ingenting, som så lurar en ärlig man, som inget ont anar. Lägg dig att dö säger jag!” s. 414
Vem säger egentligen något sånt? Ingen människa skulle väl göra det och samtidigt försöka låta välvillig? Sintram verkar representera det onda och korkade som finns i alla människor. Den delen av oss som får de där riktigt dumma idéerna, som man kanske tror är rätt, men oftast vet man precis hur dumt det är.
Även om Sintram är en ond person i boken, så tror jag inte att han skulle finnas som person i verkligheten, i alla fall ingen annanstans än i Värmland på adertonhundratjugutalet. Istället tror jag att han finns representerad inom alla människor, mer eller mindre. Sintram säger till Gösta att gå och lägga sig och dö. I verkligheten skulle det inte vara något annat än Göstas egna onda tankar som sa så till honom. Självömkan kan man ibland kalla det, eller ibland ”stolthet”.
Precis som tidigare diskuterats här, så går man ofta antingen efter förnuft eller känsla (hjärna eller hjärta) när man tar sina beslut, och ingen skulle väl säga att det är förnuft som får Gösta att gå med på självmord, även om han kanske inbillar sig det. Istället lyssnar han på det dumma och galna inom sig, eftersom det känns bra. Eller som Sintram säger när Gösta frågar: ”Det skulle behaga mig.” På samma sätt behagar det Göstas galna sida, eftersom han då kan slippa undan sina samvetskval, och han tror nog att folk kommer beundra hans mod när han vågar dö för sin hustrus skull, och för folkets skull. Fast egentligen bara för sin egen och sitt samvetes skull, han bekämpar ju inte ondskan genom att dö för att den ber honom.
När Gösta bestämmer sig för att gå och lägga sig och dö i skogen, kommer jag att tänka på det Marianne Sinclair gör. Också hon lägger sig för att dö i en snödriva, även om hennes skäl är mer uppenbart själviska. Hon vill att alla ska tycka så synd om henne och att hennes pappa ska bli förtvivlad när hon ligger där, död och vacker. Även detta är på inrådan av hennes korkade sida, men här har hon sin ”Sintram” inom sig, precis som det är i verkliga världen.
Ett annat exempel då Sintram ingriper, både som person och som onda tankar hos folk, är när han skickar råg och potatis (egentligen sand och sten) till de fattiga bönderna vid Gurlita klätt, och meddelar att det ska vara till brännvin. Visst är det han som säger det, men det hade lika gärna kunnat vara bönderna själva som kommit på tanken, halvt alkoholiserade verkar de ju vara allihop. När tanken slår dem blir de i alla fall som galna och förnuftet verkar som bortblåst.
Det är så Sintram gör. Han tar ifrån folk förnuftet och ersätter det med dumma idéer som låter bra men som slutar i kaos. Han är en stor, överdriven gestaltning av det värsta hos människor, han representerar våra galna sidor i Selmas fantasivärld. Han är själv ett sådant jättebi som hon skriver om, men ska han komma igenom verklighetens kupa, blir han till en ond tanke hos människorna.
/Ada
̶ Gösta, sade han, om du vill göra en människa ett riktigt spratt, så lägg dig att dö! Det finns inget knipslugare än att dö, ingenting, som så lurar en ärlig man, som inget ont anar. Lägg dig att dö säger jag!” s. 414
Vem säger egentligen något sånt? Ingen människa skulle väl göra det och samtidigt försöka låta välvillig? Sintram verkar representera det onda och korkade som finns i alla människor. Den delen av oss som får de där riktigt dumma idéerna, som man kanske tror är rätt, men oftast vet man precis hur dumt det är.
Även om Sintram är en ond person i boken, så tror jag inte att han skulle finnas som person i verkligheten, i alla fall ingen annanstans än i Värmland på adertonhundratjugutalet. Istället tror jag att han finns representerad inom alla människor, mer eller mindre. Sintram säger till Gösta att gå och lägga sig och dö. I verkligheten skulle det inte vara något annat än Göstas egna onda tankar som sa så till honom. Självömkan kan man ibland kalla det, eller ibland ”stolthet”.
Precis som tidigare diskuterats här, så går man ofta antingen efter förnuft eller känsla (hjärna eller hjärta) när man tar sina beslut, och ingen skulle väl säga att det är förnuft som får Gösta att gå med på självmord, även om han kanske inbillar sig det. Istället lyssnar han på det dumma och galna inom sig, eftersom det känns bra. Eller som Sintram säger när Gösta frågar: ”Det skulle behaga mig.” På samma sätt behagar det Göstas galna sida, eftersom han då kan slippa undan sina samvetskval, och han tror nog att folk kommer beundra hans mod när han vågar dö för sin hustrus skull, och för folkets skull. Fast egentligen bara för sin egen och sitt samvetes skull, han bekämpar ju inte ondskan genom att dö för att den ber honom.
När Gösta bestämmer sig för att gå och lägga sig och dö i skogen, kommer jag att tänka på det Marianne Sinclair gör. Också hon lägger sig för att dö i en snödriva, även om hennes skäl är mer uppenbart själviska. Hon vill att alla ska tycka så synd om henne och att hennes pappa ska bli förtvivlad när hon ligger där, död och vacker. Även detta är på inrådan av hennes korkade sida, men här har hon sin ”Sintram” inom sig, precis som det är i verkliga världen.
Ett annat exempel då Sintram ingriper, både som person och som onda tankar hos folk, är när han skickar råg och potatis (egentligen sand och sten) till de fattiga bönderna vid Gurlita klätt, och meddelar att det ska vara till brännvin. Visst är det han som säger det, men det hade lika gärna kunnat vara bönderna själva som kommit på tanken, halvt alkoholiserade verkar de ju vara allihop. När tanken slår dem blir de i alla fall som galna och förnuftet verkar som bortblåst.
Det är så Sintram gör. Han tar ifrån folk förnuftet och ersätter det med dumma idéer som låter bra men som slutar i kaos. Han är en stor, överdriven gestaltning av det värsta hos människor, han representerar våra galna sidor i Selmas fantasivärld. Han är själv ett sådant jättebi som hon skriver om, men ska han komma igenom verklighetens kupa, blir han till en ond tanke hos människorna.
/Ada
Gösta Berlings Saga
Det första jag möts av i Selma Lagerlöfs bok Gösta Berlings Saga är det kraftfulla och otroligt mustiga språket Selma använder sig av. För mig var de första kapitlen i Gösta Berlings Saga en pina. Det var jobbigt och jag förstod inte alls vad boken handlade om, kanske för att jag är för van vid att läsa böcker med enkelt språk. Boken präglas även av otroligt mycket beskrivningar och metaforer, ibland passar det perfekt men många gånger blir det bara krångligt och onödigt. Enligt mig skulle hon utan tvekan kunna banta ner boken otroligt mycket genom att bara ta bort onödiga miljöbeskrivningar. Det kan bli lite tråkigt i längden att alltid få allting uppmålat för sig, ibland är det roligare att fantisera fram det själv.
För mig blir den här boken på något sätt bättre och bättre. Från att gå från en för mig, tråkig och dryg bok blir den full av liv och jag vill fortsätta läsa kapitel efter kapitel. Trots att jag vet att det kommer handla om någonting nytt, vilket är väldigt tråkigt. Jag vill läsa mer sammanhängande, men det är svårt då Selma i varje nytt kapitel presenterar någon ny person eller händelse. Det är även svårt att få en uppfattning om alla karaktärerna när hon skriver på detta vis, en stor del av karaktärerna som hon beskriver känns även onödiga att överhuvudtaget ha med, eftersom hon inte senare kopplar dem till någon händelse.
Vad som beträffar Gösta själv som boken handlar om känner jag mest “jaha?”. Skulle det inte bli någonting mer av honom? Hela tiden väntar jag på att han ska göra någonting förbluffande och storslaget (som Lennart göra i sista delen av boken), detta sker tyvärr aldrig. Jag tycker inte heller att beskrivningen på baksidan av boken är ärlig, “Gösta har en kärlek i sitt liv”. Detta uttrycks inte alls i boken, det känns som han hade precis lika mycket kärlek för Elisabet som för de andra kvinnorna han varit med.
I slutet av boken känner jag att Selma ändå lyckas binda ihop boken på ett bra sätt. Sintram försvinner, kavaljererna börjar arbeta istället för att supa och Gösta själv blir gift och ska flytta ut till ett torp i skogen. På något sätt känns det för stunden som ett bra avslut, men jag tror inte Gösta kommer bo i det där torpet till döden. Han behöver mer spänning i sitt liv.
Gösta Berlings Saga känns som en bok som alla någon gång borde läsa och jag själv ångrar absolut inte att jag läste den. Jag skulle också tro att man bör läsa den gamla versionen, då den förnyade antagligen saknar det jobbiga, tråkiga, hemska men också charmiga och underbara sättet Selma skriver på.
/Madeleine
För mig blir den här boken på något sätt bättre och bättre. Från att gå från en för mig, tråkig och dryg bok blir den full av liv och jag vill fortsätta läsa kapitel efter kapitel. Trots att jag vet att det kommer handla om någonting nytt, vilket är väldigt tråkigt. Jag vill läsa mer sammanhängande, men det är svårt då Selma i varje nytt kapitel presenterar någon ny person eller händelse. Det är även svårt att få en uppfattning om alla karaktärerna när hon skriver på detta vis, en stor del av karaktärerna som hon beskriver känns även onödiga att överhuvudtaget ha med, eftersom hon inte senare kopplar dem till någon händelse.
Vad som beträffar Gösta själv som boken handlar om känner jag mest “jaha?”. Skulle det inte bli någonting mer av honom? Hela tiden väntar jag på att han ska göra någonting förbluffande och storslaget (som Lennart göra i sista delen av boken), detta sker tyvärr aldrig. Jag tycker inte heller att beskrivningen på baksidan av boken är ärlig, “Gösta har en kärlek i sitt liv”. Detta uttrycks inte alls i boken, det känns som han hade precis lika mycket kärlek för Elisabet som för de andra kvinnorna han varit med.
I slutet av boken känner jag att Selma ändå lyckas binda ihop boken på ett bra sätt. Sintram försvinner, kavaljererna börjar arbeta istället för att supa och Gösta själv blir gift och ska flytta ut till ett torp i skogen. På något sätt känns det för stunden som ett bra avslut, men jag tror inte Gösta kommer bo i det där torpet till döden. Han behöver mer spänning i sitt liv.
Gösta Berlings Saga känns som en bok som alla någon gång borde läsa och jag själv ångrar absolut inte att jag läste den. Jag skulle också tro att man bör läsa den gamla versionen, då den förnyade antagligen saknar det jobbiga, tråkiga, hemska men också charmiga och underbara sättet Selma skriver på.
/Madeleine
Miljöbeskrivningar, språk och små historier
Selma var en mycket duktig författare, men jag tycker inte att Gösta Berlings saga är något att ha om jag ska vara helt ärlig. Den tilltalar inte mig på något positivt sätt alls. På sin tid var den säkert fantastisk, men jag får känslan av att hon överdriver lite. Miljöbeskrivningarna till exempel är så målande som de bara kan bli, det blir lite för mycket för min del, tillräckligt mycket för att jag faktiskt ska tröttna.
I början med tanke på språket trodde jag aldrig att jag skulle ta mig igenom denna över 400 sidiga gamla bok, men ju längre in jag kom i berättelsen, desto mer började det att flyta på. Efter ett tag behövde jag inte ens koncentrera mig på att läsa. Visst att språket kan vara jobbigt, men utan språket tror jag konstigt nog att jag faktiskt skulle ogilla boken ännu mer. Jag skulle alltså hellre läsa den här än en ''förnyad'' version.
Jag får heller ingen riktig koll på Gösta, vem är han egentligen? Fast det kanske är det som är själva grejen? Mot slutet fick han ju tillslut Elisabeth, men det känns inte riktigt som om han hade gått in för det tidigare. Han släppte bara taget om alla dessa kvinnor, jag fick intrycket av att han hade svårt att binda sig av någon anledning.
En annan sak jag tänkte på var att det hela tiden hände nya saker, varje kapitel var som en egen liten historia. Det var ganska jobbigt, man fick aldrig något riktigt grepp om karaktärerna, vilket jag gärna vill ha när jag läser en bok.
Jag tycker i alla fall att man ska ha läst något av Selmas verk innan man dör, dock rekommenderar jag inte Gösta Berlings saga.
/Amanda
I början med tanke på språket trodde jag aldrig att jag skulle ta mig igenom denna över 400 sidiga gamla bok, men ju längre in jag kom i berättelsen, desto mer började det att flyta på. Efter ett tag behövde jag inte ens koncentrera mig på att läsa. Visst att språket kan vara jobbigt, men utan språket tror jag konstigt nog att jag faktiskt skulle ogilla boken ännu mer. Jag skulle alltså hellre läsa den här än en ''förnyad'' version.
Jag får heller ingen riktig koll på Gösta, vem är han egentligen? Fast det kanske är det som är själva grejen? Mot slutet fick han ju tillslut Elisabeth, men det känns inte riktigt som om han hade gått in för det tidigare. Han släppte bara taget om alla dessa kvinnor, jag fick intrycket av att han hade svårt att binda sig av någon anledning.
En annan sak jag tänkte på var att det hela tiden hände nya saker, varje kapitel var som en egen liten historia. Det var ganska jobbigt, man fick aldrig något riktigt grepp om karaktärerna, vilket jag gärna vill ha när jag läser en bok.
Jag tycker i alla fall att man ska ha läst något av Selmas verk innan man dör, dock rekommenderar jag inte Gösta Berlings saga.
/Amanda
Selma, tragikomikern
Det första man kommer att tänka på när man läser Gösta Berlings Saga är kanske det omfattande fylliga språket, farten och det mäktiga berättarperspektivet som genomsyrar hela handlingen. Givetvis slogs även jag av detta. Starkt. Selma Lagerlöf är en otroligt skicklig författare som fyller ut sitt språk på ett sätt få författare tar sig frihet att göra idag.
Det jag dock tycker utmärker sig och kryddar Göstas saga, det som gör att jag verkligen kan uppskatta Selma som författare, är de små glimtarna av humor som uppenbarar sig i berättelsen. Ibland vet man inte säkert om det är svart ironi eller bara dålig självdistans, men jag vill tro att det är det första. Det ligger något humoristiskt i de poetiska överdrifterna som jag verkligen uppskattar. Jag vill i alla fall tro att det, i de flesta fall, är medvetna drag hos Selma.
En av mina absoluta favoritscener är när Marianne Sinclair lägger sig ner i snödrivan med sin storslagna svarta klänning för att dö. Efter att ha varit pappas flicka hela sitt liv vänder han sig mot henne när han inser hennes kärlek för Gösta. När fadern vägrar öppna dörren och släppa in henne så ser hon ingen annan lösning än att lägga sig och dö utanför sitt eget hus. Det barnsliga hämnden i att hennes far skulle få hitta henne död och bittert ångra sig blir på något sätt väldigt komiskt hos en vuxen kvinna. Det är något med andra människors stolthet och barnsliga ilska i kombination med den absurt uppförstorade självbilden som får mig att brista i skratt. Jag tycker att det är mästerligt porträtterat.
Dessutom så är det mycket roligare för läsaren att höra om en motgång hos någon som möter den för första gången, speciellt i vuxen ålder. En annan av mina favoritdelar ur humorperspektiv är nog den när Anna Stjärnhök sitter i samma släde som greve Henrik och han ska lägga in en stöt på henne, så odiskret som bara han kan. Så här går den mästerliga dialogen:
- Du är vacker, du Anna, sade han.
- Du pratar, Henrik.
- Du är den vackraste i hela Värmland.
- Det är jag visst inte.
- Den vackraste på slädpartiet är du i alla fall.
- Ack, Henrik, det är jag inte heller.
- Ja, men nog är du vackrast i denna släden. Det kan du inte neka.
Nej, det kunde hon inte.
Ty greve Henrik är inte vacker han.
Jag tycker skildringen av Anna Stjärnhöks försök att avstyra Henriks oärliga smicker och den lilla kommentaren på slutet är helt fantastisk. Det är något jag också uppskattar hos Selma, kvinnorna ser igenom männens inbillade hjältedåd eller sätt att imponera.
Den allmänna skildringen av Anna Stjärnhök tycker jag är väldigt verklighetstrogen och jag skulle vilja tro att det är en liten glimt av Selma själv som vi får se. En kvinna med vass humor som aldrig skulle ta någon skit. Hennes humor och träffsäkerhet i kontrast till det mjuka sättet att porträttera Värmlands djupa skogar tycker jag blir en härlig kontrast för läsaren att ta del av och jag ångrar inte att jag läste Gösta Berlings Saga.
/Michaela
Det jag dock tycker utmärker sig och kryddar Göstas saga, det som gör att jag verkligen kan uppskatta Selma som författare, är de små glimtarna av humor som uppenbarar sig i berättelsen. Ibland vet man inte säkert om det är svart ironi eller bara dålig självdistans, men jag vill tro att det är det första. Det ligger något humoristiskt i de poetiska överdrifterna som jag verkligen uppskattar. Jag vill i alla fall tro att det, i de flesta fall, är medvetna drag hos Selma.
En av mina absoluta favoritscener är när Marianne Sinclair lägger sig ner i snödrivan med sin storslagna svarta klänning för att dö. Efter att ha varit pappas flicka hela sitt liv vänder han sig mot henne när han inser hennes kärlek för Gösta. När fadern vägrar öppna dörren och släppa in henne så ser hon ingen annan lösning än att lägga sig och dö utanför sitt eget hus. Det barnsliga hämnden i att hennes far skulle få hitta henne död och bittert ångra sig blir på något sätt väldigt komiskt hos en vuxen kvinna. Det är något med andra människors stolthet och barnsliga ilska i kombination med den absurt uppförstorade självbilden som får mig att brista i skratt. Jag tycker att det är mästerligt porträtterat.
Dessutom så är det mycket roligare för läsaren att höra om en motgång hos någon som möter den för första gången, speciellt i vuxen ålder. En annan av mina favoritdelar ur humorperspektiv är nog den när Anna Stjärnhök sitter i samma släde som greve Henrik och han ska lägga in en stöt på henne, så odiskret som bara han kan. Så här går den mästerliga dialogen:
- Du är vacker, du Anna, sade han.
- Du pratar, Henrik.
- Du är den vackraste i hela Värmland.
- Det är jag visst inte.
- Den vackraste på slädpartiet är du i alla fall.
- Ack, Henrik, det är jag inte heller.
- Ja, men nog är du vackrast i denna släden. Det kan du inte neka.
Nej, det kunde hon inte.
Ty greve Henrik är inte vacker han.
Jag tycker skildringen av Anna Stjärnhöks försök att avstyra Henriks oärliga smicker och den lilla kommentaren på slutet är helt fantastisk. Det är något jag också uppskattar hos Selma, kvinnorna ser igenom männens inbillade hjältedåd eller sätt att imponera.
Den allmänna skildringen av Anna Stjärnhök tycker jag är väldigt verklighetstrogen och jag skulle vilja tro att det är en liten glimt av Selma själv som vi får se. En kvinna med vass humor som aldrig skulle ta någon skit. Hennes humor och träffsäkerhet i kontrast till det mjuka sättet att porträttera Värmlands djupa skogar tycker jag blir en härlig kontrast för läsaren att ta del av och jag ångrar inte att jag läste Gösta Berlings Saga.
/Michaela
Gösta berlings saga
Boken är enligt mig inte så bra och handlingen är ingenting jag riktigt förstår. Det kändes som att det hände någonting nytt i varje kapitel och jag hängde aldrig riktigt med. Visst hade den vissa stycken som var beskrivna på ett väldigt målande och fint sätt, och visst fastnade jag för vissa meningar i boken som var riktigt fina, men mer än så var det inte. Det bra i boken överröstades tyvärr av det dåliga.
Jag tycker nog inte detta riktigt är en bok för våran tid, miljöbeskrivningarna blir inte riktigt rätt och man kan inte alltid dra paralleller med det som står. Även om jag kan förstå att många tycker att denna boken är ett av dem största verken som skrivits, så tilltalar den inte mig. Kejsaren av Portugallien är en annan bok av Selma som enligt mig är mycket bättre eftersom den är lättare att förstå, och detaljerna är inte så många. Den har ett sammanhang, och enligt mig har Gösta berglins saga inget direkt sammanhang. Man måste gå in på djupet i boken för att förstå den och det är inte alltid lätt. Språket var gammaldags och svårt att förstå.
Det jag kan tycka är bra i boken är beskrivandet av kärlek. För kärlek kommer alltid vara detsamma vilken tid vi än är i, känslor som uppstår mellan två människor är inte något som förändras. Kärlek är alltid kärlek, och fjärilarna i magen är alltid detsamma oavsett tidsepok.
Stark är kärleken, sedan den har undfått smärtans elddop. s.135
Det här citatet kan tolkas på olika sätt men enligt mig så menar man att kärleken är stark, efter den upplevt smärta, eller upplevt svårigheter. Allt kan inte vara bra och ett förhållande som bara lever på lycka funkar inte i längden. Man måste nå de svåra perioderna och klara de tillsammans, det är det som gör ett förhållande starkare. För stark är kärleken, sedan den har undfått smärtans elddop. Ja, stark är kärleken när den försvinner och åter igen kommer tillbaka. Stark är kärleken, när den inte kan förstöras av någonting negativt. För stark är kärleken när den överlever någonting man aldrig trodde den skulle klara.
/Lisa
Jag tycker nog inte detta riktigt är en bok för våran tid, miljöbeskrivningarna blir inte riktigt rätt och man kan inte alltid dra paralleller med det som står. Även om jag kan förstå att många tycker att denna boken är ett av dem största verken som skrivits, så tilltalar den inte mig. Kejsaren av Portugallien är en annan bok av Selma som enligt mig är mycket bättre eftersom den är lättare att förstå, och detaljerna är inte så många. Den har ett sammanhang, och enligt mig har Gösta berglins saga inget direkt sammanhang. Man måste gå in på djupet i boken för att förstå den och det är inte alltid lätt. Språket var gammaldags och svårt att förstå.
Det jag kan tycka är bra i boken är beskrivandet av kärlek. För kärlek kommer alltid vara detsamma vilken tid vi än är i, känslor som uppstår mellan två människor är inte något som förändras. Kärlek är alltid kärlek, och fjärilarna i magen är alltid detsamma oavsett tidsepok.
Stark är kärleken, sedan den har undfått smärtans elddop. s.135
Det här citatet kan tolkas på olika sätt men enligt mig så menar man att kärleken är stark, efter den upplevt smärta, eller upplevt svårigheter. Allt kan inte vara bra och ett förhållande som bara lever på lycka funkar inte i längden. Man måste nå de svåra perioderna och klara de tillsammans, det är det som gör ett förhållande starkare. För stark är kärleken, sedan den har undfått smärtans elddop. Ja, stark är kärleken när den försvinner och åter igen kommer tillbaka. Stark är kärleken, när den inte kan förstöras av någonting negativt. För stark är kärleken när den överlever någonting man aldrig trodde den skulle klara.
/Lisa
torsdag 3 november 2011
Marianne Sinclaire!
Marianne Sinclaire är en av Göstas kvinnor i boken. Hon blir utkastad av sin pappa efter att hon kysst Gösta på scenen framför alla människor. Gösta tar då hem henne till sig på Ekeby, där Marianne sedan blir sjuk i koppor, vilket resulterade i att hon fick flera ärr i ansiktet. Efter det kände hon sig inte vacker och tillräcklig längre. Hennes självförtroende fick sig en törn eftersom att skönheten är det hon alltid har levt på.
När Gösta först fick träffa henne och se hennes sargade ansikte insåg han hur mycket han älskade henne, men hennes iskalla attityd mot honom fick honom att tillslut avsluta deras förhållande. Vi tror att Marianne kände sig fulare än vad hon egentligen var eftersom allt hon hade var sin skönhet och det ligger till en tjejs natur att lägga mycket fokus på småsaker, särskilt om sitt utseende. Därför kan vi tjejer relatera till hur hon känner.
Vi alla vet väl hur man känner sig efter att varit sängliggande ett par dagar. Man tycker att håret är fett och äckligt, man känner sig illaluktande och hemsk, så vi kan absolut förstå hur Marianne känner sig och hennes anledning till att hon är kort och kall mot Gösta.
Kvinnor har en tendens till att känna sig fulare och äckligare än vad man egentligen är, och vi tror att i Mariannes fall så har hon alltid fått höra hur vacker hon är. Hon har byggt upp sin självkänsla på detta. När Marianne inser att hon har ärr i ansiktet efter kopporna, och hon fortfarande känner sig lite tung och febrig, så rasar hennes värld totalt. Marianne som dessutom har en stark vilja och ett väl uppbyggt självförtroende vill inte visa sig svag och agerar kallt mot Gösta. Givetvis förstår Gösta inte detta då män har en tendens till att inte förstå sig på kvinnligt tänkande och kvinnliga hormoner.
Vi tror att Marianne i slut ändan behöver lite bättre självförtroende om hon ska bli lycklig. Allt handlar inta bara om utseendet men Marianne har aldrig upplevt att någon tyckt om henne för den hon är, inte för hur hon ser ut!
Johanna, Alexandra, Felicia, Moa, Kasper och Andreas
När Gösta först fick träffa henne och se hennes sargade ansikte insåg han hur mycket han älskade henne, men hennes iskalla attityd mot honom fick honom att tillslut avsluta deras förhållande. Vi tror att Marianne kände sig fulare än vad hon egentligen var eftersom allt hon hade var sin skönhet och det ligger till en tjejs natur att lägga mycket fokus på småsaker, särskilt om sitt utseende. Därför kan vi tjejer relatera till hur hon känner.
Vi alla vet väl hur man känner sig efter att varit sängliggande ett par dagar. Man tycker att håret är fett och äckligt, man känner sig illaluktande och hemsk, så vi kan absolut förstå hur Marianne känner sig och hennes anledning till att hon är kort och kall mot Gösta.
Kvinnor har en tendens till att känna sig fulare och äckligare än vad man egentligen är, och vi tror att i Mariannes fall så har hon alltid fått höra hur vacker hon är. Hon har byggt upp sin självkänsla på detta. När Marianne inser att hon har ärr i ansiktet efter kopporna, och hon fortfarande känner sig lite tung och febrig, så rasar hennes värld totalt. Marianne som dessutom har en stark vilja och ett väl uppbyggt självförtroende vill inte visa sig svag och agerar kallt mot Gösta. Givetvis förstår Gösta inte detta då män har en tendens till att inte förstå sig på kvinnligt tänkande och kvinnliga hormoner.
Vi tror att Marianne i slut ändan behöver lite bättre självförtroende om hon ska bli lycklig. Allt handlar inta bara om utseendet men Marianne har aldrig upplevt att någon tyckt om henne för den hon är, inte för hur hon ser ut!
Johanna, Alexandra, Felicia, Moa, Kasper och Andreas
fredag 28 oktober 2011
Vad är själviakttagelse?
Efter ytterligare en vecka med Gösta Berling har tempot ökat och bokens händelser utspelas i full fart. Det är ibland svårt att hänga med och förstå vilka alla karaktärerna är och deras förhållande till varandra.
Något vi har reagerat på är Marianne Sinclaires själviakttagelse som Selma skriver en hel del om.
Hon beskriver den som en man med isögon och långa, krokiga fingrar som plockar sönder vår varelse. Man kan förklara honom som djävulen och ängeln som sitter på axlarna hos figurer i tecknade filmer. Marianne lever sitt liv som en marionettdocka som styrs utav själviakttagelsen. Hon har alltså inga äkta känslor eller åsikter, utan är ett tomt skal.
Själviakttagelsen för oss är som en inre röst som ständigt reflekterar och analyserar sin personlighet utefter sitt handlande. I boken är det en väldigt tydlig gräns på vad som görs på grund av själviakttagelse och egen vilja. För oss är gränsen inte alls lika tydlig. Det är en hårfin skillnad på vad man gör när man lyssnar till hjärtat, huvudet eller magkänslan. Men vad är det som egentligen är själviakttagelse? Vilken av de tre nyss nämnda är det man lyssnar till?
Att lyssna till sitt hjärta definierar att känslorna säger vad som ska göras. Man går helt enkelt efter hur det känns i hjärtat. Magkänslan kan beskrivas som motsatsen till själviakttagelse, man känner efter vad som känns rätt och sedan kör man på det utan att reflektera eller analysera. Dock kan detta leda till stor själviakttagelse i efterhand, då man börjar fundera på konsekvenserna av sitt plötsliga handlande.
Hjärnan är den som vi tycker står för själviakttagelsen. Utefter vad man är för person och vilken personlighet man har, reflekterar man på olika sätt kring olika saker. Både innan, under tiden och efter en handling utspelas.
Efter att ha läst mer av denna bok märker vi att Selmas sätt att skriva kan vara överdrivet. Överdrivet fint men också överdrivet hemskt. Det är kanske därför inte så konstigt att även själviakttagelsen är överdriven och tydlig.
/Emilia, Sara, Ada, Emeric och Mirjam
Något vi har reagerat på är Marianne Sinclaires själviakttagelse som Selma skriver en hel del om.
Hon beskriver den som en man med isögon och långa, krokiga fingrar som plockar sönder vår varelse. Man kan förklara honom som djävulen och ängeln som sitter på axlarna hos figurer i tecknade filmer. Marianne lever sitt liv som en marionettdocka som styrs utav själviakttagelsen. Hon har alltså inga äkta känslor eller åsikter, utan är ett tomt skal.
Själviakttagelsen för oss är som en inre röst som ständigt reflekterar och analyserar sin personlighet utefter sitt handlande. I boken är det en väldigt tydlig gräns på vad som görs på grund av själviakttagelse och egen vilja. För oss är gränsen inte alls lika tydlig. Det är en hårfin skillnad på vad man gör när man lyssnar till hjärtat, huvudet eller magkänslan. Men vad är det som egentligen är själviakttagelse? Vilken av de tre nyss nämnda är det man lyssnar till?
Att lyssna till sitt hjärta definierar att känslorna säger vad som ska göras. Man går helt enkelt efter hur det känns i hjärtat. Magkänslan kan beskrivas som motsatsen till själviakttagelse, man känner efter vad som känns rätt och sedan kör man på det utan att reflektera eller analysera. Dock kan detta leda till stor själviakttagelse i efterhand, då man börjar fundera på konsekvenserna av sitt plötsliga handlande.
Hjärnan är den som vi tycker står för själviakttagelsen. Utefter vad man är för person och vilken personlighet man har, reflekterar man på olika sätt kring olika saker. Både innan, under tiden och efter en handling utspelas.
Efter att ha läst mer av denna bok märker vi att Selmas sätt att skriva kan vara överdrivet. Överdrivet fint men också överdrivet hemskt. Det är kanske därför inte så konstigt att även själviakttagelsen är överdriven och tydlig.
/Emilia, Sara, Ada, Emeric och Mirjam
Den patetiska auktionen
Kan man auktionera bort sina känslor? Kan man sälja minnen och glömma bort en högt älskad dotter genom att göra sig av med allt som påminner om henne? Kommer du verkligen glömma din dotter om du bränner hennes lakan, kastar ut hennes barndomsleksaker och säljer hennes klänning? I huvudsak så handlar det nog mer om någon sorts demonstration. Hon ska inte få tro att hon har fått påverka honom, vilket egentligen är ganska ironiskt om man ser till hur desperat han har agerat.
Brukspatron Sinclair auktionerar i en dramatisk gest ut allt han äger för att hämnas på dottern Marianne efter att hon lämnat honom för att söka Gösta Berlings kärlek. Det är en stolthet från pappans sida som hindrar honom från att ta kontakt med dottern och egentligen få reda på vad som hänt, att den fagra Marianne har drabbats av smittkoppor som förstört hennes överklass-porslinshy.
Vi tycker att reaktionen är väldigt överdramatisk, att auktionera ut allt man har för att hämnas på sin dotter känns märkligt och vi ser inte hur det ska tillföra något i situationen. Är det verkligen så viktigt vem hans dotter blir kär i? Hade det varit bättre om hon förälskat sig i en tjock, ful, och kvinnoförnedrande mansgris? Finns det inget värre man kan förälska sig i än en försupen poet? Om han verkligen älskar sin dotter, är det inte viktigare att hon är lycklig? Inte nog med att man ska hitta någon man vill spendera resten av sitt liv i det folktomma Ekeby, man ska dessutom hitta någon som behagar sin far. När vi läser det här så kan vi inte låta bli att undra vem som ska gifta sig med vem egentligen.
Michaela, Pepsi, Rebecca, Catrine, Elin
Brukspatron Sinclair auktionerar i en dramatisk gest ut allt han äger för att hämnas på dottern Marianne efter att hon lämnat honom för att söka Gösta Berlings kärlek. Det är en stolthet från pappans sida som hindrar honom från att ta kontakt med dottern och egentligen få reda på vad som hänt, att den fagra Marianne har drabbats av smittkoppor som förstört hennes överklass-porslinshy.
Vi tycker att reaktionen är väldigt överdramatisk, att auktionera ut allt man har för att hämnas på sin dotter känns märkligt och vi ser inte hur det ska tillföra något i situationen. Är det verkligen så viktigt vem hans dotter blir kär i? Hade det varit bättre om hon förälskat sig i en tjock, ful, och kvinnoförnedrande mansgris? Finns det inget värre man kan förälska sig i än en försupen poet? Om han verkligen älskar sin dotter, är det inte viktigare att hon är lycklig? Inte nog med att man ska hitta någon man vill spendera resten av sitt liv i det folktomma Ekeby, man ska dessutom hitta någon som behagar sin far. När vi läser det här så kan vi inte låta bli att undra vem som ska gifta sig med vem egentligen.
Michaela, Pepsi, Rebecca, Catrine, Elin
Kärlek
I bokcirkeln diskuterades detta citat kärleken lever av kärlek och inte av tjänster och valgärningar. Vi uppfattade det som att de tyckte att man behöver ha bevis för kärleken. De höll alltså inte med Gösta i hans citat. De verkade tycka att det är gärningar och tjänster som avgör om det är kärlek.
Vi däremot tycker att kärleken lever av just kärlek. Om man är kär så älskar man personen för vem den är, inte för vad den gör. Kärlek leder till att man gör välgärningar, älskar man någon gör man såklart saker för att den andra ska må bra. Själva förhållandet kanske inte överlever utan olika handlingar, men bara för att föhållandet tar slut betyder det ju inte att kärleken gör det.
När Gösta säger detta citatet tror han verkligen på det. För honom är det så, eftersom alla kvinnor som älskar honom, älskar honom oavsett vad han har gjort. För honom lever nog kärlek av just kärlek, för han själv behöver inte göra något för att hålla den vid liv. T.ex Anna Stjärnhök sitter och berättar för Elisabeth Dohna om vad Gösta har gjort mot Ebba Dohna som han prisade högt. Även ifall hon vet allt det här, så älskar hon fortfarande Gösta.
/ Linnéa, Lisa, Malin, Rebecka, Madeleine
Vi däremot tycker att kärleken lever av just kärlek. Om man är kär så älskar man personen för vem den är, inte för vad den gör. Kärlek leder till att man gör välgärningar, älskar man någon gör man såklart saker för att den andra ska må bra. Själva förhållandet kanske inte överlever utan olika handlingar, men bara för att föhållandet tar slut betyder det ju inte att kärleken gör det.
När Gösta säger detta citatet tror han verkligen på det. För honom är det så, eftersom alla kvinnor som älskar honom, älskar honom oavsett vad han har gjort. För honom lever nog kärlek av just kärlek, för han själv behöver inte göra något för att hålla den vid liv. T.ex Anna Stjärnhök sitter och berättar för Elisabeth Dohna om vad Gösta har gjort mot Ebba Dohna som han prisade högt. Även ifall hon vet allt det här, så älskar hon fortfarande Gösta.
/ Linnéa, Lisa, Malin, Rebecka, Madeleine
Kärlek
I bokcirkeln diskuterades detta citat kärleken lever av kärlek och inte av tjänster och valgärningar. Vi uppfattade det som att de tyckte att man behöver ha bevis för kärleken. De höll alltså inte med Gösta i hans citat. De verkade tycka att det är gärningar och tjänster som avgör om det är kärlek.
Vi däremot tycker att kärleken lever av just kärlek. Om man är kär så älskar man personen för vem den är, inte för vad den gör. Kärlek leder till att man gör välgärningar, älskar man någon gör man såklart saker för att den andra ska må bra. Själva förhållandet kanske inte överlever utan olika handlingar, men bara för att föhållandet tar slut betyder det ju inte att kärleken gör det.
När Gösta säger detta citatet tror han verkligen på det. För honom är det så, eftersom alla kvinnor som älskar honom, älskar honom oavsett vad han har gjort. För honom lever nog kärlek av just kärlek, för han själv behöver inte göra något för att hålla den vid liv. T.ex Anna Stjärnhök sitter och berättar för Elisabeth Dohna om vad Gösta har gjort mot Ebba Dohna som han prisade högt. Även ifall hon vet allt det här, så älskar hon fortfarande Gösta.
/ Linnéa, Lisa, Malin, Rebecka, Madeleine
Vi däremot tycker att kärleken lever av just kärlek. Om man är kär så älskar man personen för vem den är, inte för vad den gör. Kärlek leder till att man gör välgärningar, älskar man någon gör man såklart saker för att den andra ska må bra. Själva förhållandet kanske inte överlever utan olika handlingar, men bara för att föhållandet tar slut betyder det ju inte att kärleken gör det.
När Gösta säger detta citatet tror han verkligen på det. För honom är det så, eftersom alla kvinnor som älskar honom, älskar honom oavsett vad han har gjort. För honom lever nog kärlek av just kärlek, för han själv behöver inte göra något för att hålla den vid liv. T.ex Anna Stjärnhök sitter och berättar för Elisabeth Dohna om vad Gösta har gjort mot Ebba Dohna som han prisade högt. Även ifall hon vet allt det här, så älskar hon fortfarande Gösta.
/ Linnéa, Lisa, Malin, Rebecka, Madeleine
Kapitel 19
19:de kapitlet( 269-274) är ett kapitel som vi ska fördjupa oss i pågrund av att detta kapitlet är väldigt berörande och är skrivet på ett mycket målande sätt som gör att känslan hos läsaren blir stark.
”Men på hennes läppar ska snart skrattet tystna, ty där komma de! Hon kan inte tro sina ögon. Hon tänker, att hon drömmer, men där komma de, skatorna, som ska äta henne. Ur park och trädgård susa de ner mot henne, tjogtals skator, med klorna spända och näbbarna framsträckta för att hugga. Det komma under skrän och skratt. Svarta och vita vingar skimra för hennes ögon. Hon ser som i en yrsel bakom denna svärm alla traktens skator i annalkande, hela himlen full av svarta och vita vingar.”
Innan den här händelsen så vill Dovres häxa ha grevinnan Märtas rökta grisskinka. Grevinnan nekar henne detta och häxan blir ursinnig. Häxan skriker då ut förbannelsen, ”Dig själv ska skator äta!”. Grevinnan tar ej detta på allvar men hon upptäcker snart att skratta bäst som skrattar sist.
Just det här citatet tycker vi har en stark koppling till en scen ur en skräckfilm och när man läser det är det lätt att känna att man är där, och det är svårt att inte känna obehag. Just Selmas språk är väldigt gripande och det här ett bra exempel på detta.
Jonathan Petersson, Erika Ohlsén, Amanda Ryman Westman, Hanna Niklasson och Sofie Forsberg
”Men på hennes läppar ska snart skrattet tystna, ty där komma de! Hon kan inte tro sina ögon. Hon tänker, att hon drömmer, men där komma de, skatorna, som ska äta henne. Ur park och trädgård susa de ner mot henne, tjogtals skator, med klorna spända och näbbarna framsträckta för att hugga. Det komma under skrän och skratt. Svarta och vita vingar skimra för hennes ögon. Hon ser som i en yrsel bakom denna svärm alla traktens skator i annalkande, hela himlen full av svarta och vita vingar.”
Innan den här händelsen så vill Dovres häxa ha grevinnan Märtas rökta grisskinka. Grevinnan nekar henne detta och häxan blir ursinnig. Häxan skriker då ut förbannelsen, ”Dig själv ska skator äta!”. Grevinnan tar ej detta på allvar men hon upptäcker snart att skratta bäst som skrattar sist.
Just det här citatet tycker vi har en stark koppling till en scen ur en skräckfilm och när man läser det är det lätt att känna att man är där, och det är svårt att inte känna obehag. Just Selmas språk är väldigt gripande och det här ett bra exempel på detta.
Jonathan Petersson, Erika Ohlsén, Amanda Ryman Westman, Hanna Niklasson och Sofie Forsberg
tisdag 25 oktober 2011
Majorskan på Ekeby, Hugh Hefner, en ond gris eller ett helgon?
Majorskan styr Ekeby med järnhand. Gränsen mellan respekt och rädsla gentemot henne är hårfin. På samma sätt är det också en väldigt tunn linje mellan grymhet och rättvisa i sättet hon regerar de värmländska skogarna. Parallellen mellan bruken i Ekeby under sent 1800-tal och dagens playboy mansions kan tyckas ganska långsökt, men vi ska försöka oss på en liknelse. Majorskan tar in kavaljerer, erbjuder dem en värd av flärd och värme, med trygghet och husrum.
Trots detta så är hon försiktig med hur mycket självständighet hon ska ge dem, det är viktigt för henne att bibehålla kavaljerernas beroende av henne. De erbjuder henne underhållning i gengäld i kombination med en tacksamhet och vördnad för hennes storhet. De är vackra, unga och belästa. När Sintram kommer in i bilden och ändrar kavaljerernas synsätt gentemot majorskan börjar de tänka om. Kanske var inte majorskan så god som de en gång trott. De börjar ifrågasätta och vända sig emot majorskan och hennes regler. Det resulterar i att majorskan blir förvisad från sitt eget hem.
Kavaljererna hon haft som små mansleksaker har slutligen börjat upptäcka sina egna viljor och kräver sin frihet. Gösta Berling, den ledande kavaljeren och majorskans favorithusdjur blir också ledande i att vända sig mot majorskan. Han kände sig inte tacksam för att majorskan räddade hans liv, han känner sig inte frälst. Han känner sig livdömd av den situationen har hon försatt honom i.
Vi tycker att det är intressant med kvinnoperspektivet i historian. Majorskan porträtteras som en nutida bild av en riktigt mansgris, trots detta framhäver man en känslig sida hos henne som gör att läsaren får en relation till henne. Hade majorskan varit en man så hade läsaren kanske inte uppmärksammat henne på samma sätt, eller lagt så mycket vid henne som person. Dock känner vi hur svårt det måste varit för henne att få respekt; antagligen måste vara flera hundra gånger hårdare än sina manliga konkurrenter. Just därför kanske man ifrågasätter hur acceptabelt hennes beteende är eftersom det tvingas vara ganska extremt. Detta kan vi se på samma sätt i dagens många mansdominerade yrken.
Just eftersom majorskan har en sådan mångfasetterad personlighet så blir det svårt att bestämma hur man ska känna inför henne. Samtidigt som man inte riktigt stödjer hennes människosyn så är man och lite imponerad av hennes kraft, styrka och organisationsförmåga. Kanske är det framgångsreceptet som krävs för att ta makten i Ekeby. Vi väntar spänt på hur det kommer gå för majorskan, ska hon ensam klara av att röja motståndet från kavaljererna eller ska hon erkänna sig besegrad?
Catrine, Michaela, Rebecka, Elin & Pepsi
Trots detta så är hon försiktig med hur mycket självständighet hon ska ge dem, det är viktigt för henne att bibehålla kavaljerernas beroende av henne. De erbjuder henne underhållning i gengäld i kombination med en tacksamhet och vördnad för hennes storhet. De är vackra, unga och belästa. När Sintram kommer in i bilden och ändrar kavaljerernas synsätt gentemot majorskan börjar de tänka om. Kanske var inte majorskan så god som de en gång trott. De börjar ifrågasätta och vända sig emot majorskan och hennes regler. Det resulterar i att majorskan blir förvisad från sitt eget hem.
Kavaljererna hon haft som små mansleksaker har slutligen börjat upptäcka sina egna viljor och kräver sin frihet. Gösta Berling, den ledande kavaljeren och majorskans favorithusdjur blir också ledande i att vända sig mot majorskan. Han kände sig inte tacksam för att majorskan räddade hans liv, han känner sig inte frälst. Han känner sig livdömd av den situationen har hon försatt honom i.
Vi tycker att det är intressant med kvinnoperspektivet i historian. Majorskan porträtteras som en nutida bild av en riktigt mansgris, trots detta framhäver man en känslig sida hos henne som gör att läsaren får en relation till henne. Hade majorskan varit en man så hade läsaren kanske inte uppmärksammat henne på samma sätt, eller lagt så mycket vid henne som person. Dock känner vi hur svårt det måste varit för henne att få respekt; antagligen måste vara flera hundra gånger hårdare än sina manliga konkurrenter. Just därför kanske man ifrågasätter hur acceptabelt hennes beteende är eftersom det tvingas vara ganska extremt. Detta kan vi se på samma sätt i dagens många mansdominerade yrken.
Just eftersom majorskan har en sådan mångfasetterad personlighet så blir det svårt att bestämma hur man ska känna inför henne. Samtidigt som man inte riktigt stödjer hennes människosyn så är man och lite imponerad av hennes kraft, styrka och organisationsförmåga. Kanske är det framgångsreceptet som krävs för att ta makten i Ekeby. Vi väntar spänt på hur det kommer gå för majorskan, ska hon ensam klara av att röja motståndet från kavaljererna eller ska hon erkänna sig besegrad?
Catrine, Michaela, Rebecka, Elin & Pepsi
fredag 21 oktober 2011
Gösta och Marianne - en olycklig kärlekssaga
Något vi har tänkt mycket på är att Gösta verkar ha svårt för att låta någon komma för nära inpå. De gånger som han varit nära att lära känna någon på djupet och verkligen börjat tycka om personen har han hittat en anledning till att lämna denne.
När han träffar Marianne är första gången han verkligen är nära på att låta henne komma in i hans liv på riktigt. Hon lämnar honom sedan, och vi förstår inte riktigt varför eftersom han visat att verkligen tycker om henne. Hon var rädd att han skulle lämna henne när han fick se hur hon såg ut, men istället bevisar han sin kärlek genom att stanna kvar vid hennes sida.
Gösta bevisar även sin kärlek när han åker till auktionen för att be hennes far stoppa den. Gösta vet att Marianne inte valt att inte återvända hem, utan att hon varit sjuk. Han förklarar detta för hennes far som till sist förstår och åker för att hämta henne. Hon funderar väldigt länge på hur hon ska göra, ska hon följa med sin far hem igen eller stanna hos Gösta? Hon väljer till slut att följa med sin far.
Gösta blir förkrossad av nyheten. Hans hjärtesorg beskrivs en hel del i boken, bland annat säger Gösta att han aldrig skulle övervinna smärtan som Marianne orsakat, den skulle följa honom genom hela livet och han skulle aldrig kunna bli människa igen. Vi känner medlidande för Gösta då man verkligen förstår hur dåligt han mår. Det känns inte rättvist att hans hjärta blir krossat precis när han bestämt sig för att verkligen älska Marianne.
Marianne säger sedan att hon ångrar sitt val och ber Gösta ta tillbaka henne men Gösta har helt ändrat åsikt om henne och vill att de ska vara främlingar för varandra. Då är det Marianne som blir förkrossad. Hon började skriva dikter om kärlek och saknad, hon bad om Göstas förlåtelse i dikterna. De blev aldrig ivägskickade vilket hon kommer ångra i resten av sitt liv.
Hela detta kapitel är väldigt tragiskt då det inte har ett lyckligt slut. Början har en positiv anda men i slutet ändras detta och när kapitlet är slut känner man sig nästan lite nedstämd. Vi trodde att Gösta skulle ha svårt att släppa in någon i sitt liv på nytt, men strax efter denna händelse träffar han fler kvinnor som han blir förtjust i. Detta visar precis hur oberäknelig Gösta Berling är.
/Erika och Amanda
Vem är Sintram?
Sintram är den elake brukspatronen på Fors. Han verkar inte vara så vacker och han beskrivs som väldigt elak mot både människor och djur, han gillar även att klä ut sig till satan och skrämma barn och vidskepliga kvinnor. Han dök först upp i boken under kavaljerernas julfest i smedjan.
Där festade han med dom och hade det väldigt trevligt. Men som vi har förstått hade Sintram en baktanke, han klär ut sig till djävulen och lyckades manipulera kavaljererna att vända sig mot majorskan. De kommer på en plan att ta hjälp av Sintram, som är förklädd till djävulen fast det vet inte kavaljererna, att kasta ut majorskan.
Varför gjorde då Sintram detta?
Vi tror att Sintram möjligen kände något slags hat mot majorskan eftersom han ville ha ut henne från Ekeby. Vi vet inte så mycket om Sintram så vi drar slutsaten att han bara gör det av ren elakhet., eftersom han i boken bara beskrivs som elak och ful.
Det känns inte som om han är någon djup karaktär utan bara ett redskap för att föra berättelsen framåt och skapa intriger. Han kommer nödvändigtvis kanske inte ens inte vara med mer i boken.
Där Sintram bor finns bara en massa elaka människor och ilskna djur som bits, vilket passar ganska bra in på honom själv. Vi vet inte så mycket mer om Sintram än, men vem vet han kanske dyker upp i boken igen!
Johanna, Felicia, Alexandra, Andreas och Moa
torsdag 20 oktober 2011
Om bokens första 100 sidor
När vi läser Gösta Berlings saga, får vi en känsla av att vi är en del utav berättelsen. Vi iakttar händelserna och vi lär känna personerna i boken. Detaljerat får vi reda på allt ifrån tanke till handling.
Selma varierar bra mellan de målande miljöbeskrivningarna och de detaljrika personporträtten. I början av boken reagerade vi på det gamla språket, men det känns ändå som att Selma skriver modernt för sin tid. De enklaste meningarna bygger Selma upp till något levande, så allting får en känsla. Vi tror att utan det målande språket, hade berättelsen inte fångat läsarnas intresse lika mycket.
Eftersom språket är gammalt, blir det för oss unga lite avancerat och när man läser gäller det att koncentrera sig ordentligt. På grund av språket, blir den här boken något som inte passar de yngre, även om berättelsen i sig skulle passat dem.
Huvudkaraktären Gösta ger oss en väldigt blandad tanke om vem han egentligen kan vara. Det går både se honom som ett svin och som en god man. I början av boken kan man få en uppfattning om att Gösta är väldigt lat, förtär stora mängder alkohol och inte bryr sig så mycket om varken sig själv eller någon annan. När man kommit in i boken och lärt känna honom bättre, börjar man se en människa bakom allt ytligt. Inuti honom finns det något djupare och det väcker medkänsla. Vi anser Gösta vara en god person i grund och botten, som bara fattar fel beslut ibland på grund att han inte tänker innan han handlar. Det händer mycket i hans liv, både när det gäller kvinnor och andra äventyr, det är aldrig lugnt i Gösta Berlings liv.
Vi är spända på fortsättningen i boken och vill gärna veta vad äventyraren Gösta har för sig härnäst.
Amanda, Erika, Hanna, Sofie, Jonathan, Tilda
tisdag 18 oktober 2011
Selma Lagerlöfs sätt att skriva
För att vara Selmas första bok så har hon valt ett väldigt modigt ämne att skriva om. Att skriva om en avdankad präst som har hamnat på vägen som tiggare, och sedan blir kavaljer med ett stort intresse för att festa och umgås med damer var nog inte det vanligaste ämnet att skriva om på denna tid. Även om det var någonting som föregick så var det inget man pratade högt om. I boken beskriver Selma de glada stunderna som kortvariga, och de mörka stunderna beskrivs mer långvarigt och utförligt. Det är en ganska tragikomisk bok.
En annan modig sak var även det sätt hon skrev på, som var väldigt modernt och poetiskt. Jämfört med många andra böcker som skrevs under den tiden skrev Selma på ett mer lekfullt sätt. Det kan ha varit detta som gjorde hennes bok populär och som gör att den än idag läses av många.
Något som gör boken väldigt intressant är att man får skapa sin egen uppfattning kring mycket, då överflödiga förklaringar ofta utgår. De miljöbeskrivningar hon har med är inte så detaljerade, utan hon beskriver bara miljöerna i stort. Inte heller karaktärerna beskrivs så utförligt, vilket gör att läsaren kan bilda sin egen uppfattning.
De karaktärer hon däremot noggrant beskriver till utseendet är kvinnornas. Detta kan bero på hur kvinnor sågs på den här tiden. Kvinnorna i finare familjer var nog till stor del bara utseende. Hon ger dock en väldigt värdig bild av kvinnorna i boken, och dess personligheter märks även tydligare än männens. Kanske kan hennes beskrivningar också bero på att Selma inte var så förtjust i män utan mer i kvinnor, som ryktena säger. Ett exempel på hennes kvinnoförklaring är Marianne Sinclaire, vars utseende beskrivs på ett väldigt positivt och utförligt sätt. Även hennes personlighet träder fram tydligt på grund av Selmas beskrivningar. Selma förklarar dock inte så mycket, men den lilla förklaring hon ger inger en klar bild på hur Marianne är.
/Emilia, Ada, Emeric, Mirjam och Sara
En annan modig sak var även det sätt hon skrev på, som var väldigt modernt och poetiskt. Jämfört med många andra böcker som skrevs under den tiden skrev Selma på ett mer lekfullt sätt. Det kan ha varit detta som gjorde hennes bok populär och som gör att den än idag läses av många.
Något som gör boken väldigt intressant är att man får skapa sin egen uppfattning kring mycket, då överflödiga förklaringar ofta utgår. De miljöbeskrivningar hon har med är inte så detaljerade, utan hon beskriver bara miljöerna i stort. Inte heller karaktärerna beskrivs så utförligt, vilket gör att läsaren kan bilda sin egen uppfattning.
De karaktärer hon däremot noggrant beskriver till utseendet är kvinnornas. Detta kan bero på hur kvinnor sågs på den här tiden. Kvinnorna i finare familjer var nog till stor del bara utseende. Hon ger dock en väldigt värdig bild av kvinnorna i boken, och dess personligheter märks även tydligare än männens. Kanske kan hennes beskrivningar också bero på att Selma inte var så förtjust i män utan mer i kvinnor, som ryktena säger. Ett exempel på hennes kvinnoförklaring är Marianne Sinclaire, vars utseende beskrivs på ett väldigt positivt och utförligt sätt. Även hennes personlighet träder fram tydligt på grund av Selmas beskrivningar. Selma förklarar dock inte så mycket, men den lilla förklaring hon ger inger en klar bild på hur Marianne är.
/Emilia, Ada, Emeric, Mirjam och Sara
Gösta Berling - ett svin!
Gösta gick från att vara präst till missbrukare. Han tycker synd om sig själv men egentligen är det han själv som har satt sig i situationen. När han försökte begå självmord räddade majorskan honom, men ändå ställde han inte upp för henne. Hon som gett honom tak över huvudet och mat. När hon väl behövde honom så fanns han inte där. Ett annat ett exempel är att han får ett torp, det klarade han inte heller att ha kvar. Det är som att han behöver någon att luta sig mot hela tiden. Han fick en en andra chans som präst, men direkt när han gick hem så söp han ner sig. Har han inte en kvinna att stödja sig mot finns alltid spriten där.
Han är opålitlig, har inget samvete och tror att det är okej att bete sig så som han gör. Alla andra tycker också att det verkar okej. Han är vad man idag skulle kalla en riktigt player. Han vet nog inte vad riktiga känslor är eftersom han ständigt faller för nya tjejer. Han var inte korkad egentligen, han hade en bra utbildning och hade varit präst. Han slängde bort allting som vanligt och trodde egentligen inte på sig själv att han kunde något.
Han påminner ständigt om nutidsmänniskan. Vi menar inte att alla tycker synd om sig själva, är missbrukare eller players. Det vi menar att många människor tror för lite om sig själva och förstorar upp problem som inte är så stora egentligen. När vi tycker synd om oss själva så är det ofta vi själva som har satt oss i situationen.
/ Lisa, Linnéa, Rebecka L, Madeleine och Malin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)